Min semester var inte fullt den återhämtning som behövdes den här sommaren. Inte minst har det visat sig när jag är tillbaka i vardagen. Herregud alltså, jag kan inte ritkigt beskriva det men det är som att det ligger ett lätt lager av skörhet som mitt yttersta. Och några lager in. Inte varje lager, men fler skikt än ett. Ett där det känns instabilt och känsligt. Märkligt det där. De ger sig uttryck på många olika sätt, leveranserna och motivationen och glöden långt över 100%, när distansen till dem kommit.
Jag letar ställen och tillfällen där tankar och känslor tas bort. Eller kommer fram, där de ska. Men jag yogar inte, och mediterar inte. Jag tror att jag borde. Tänker kanske att timmar i skogen på cykel eller i löparskor är mitt sätt, fast jag vet inte. Det är ju inte så många timmar som landar där sammantaget om man tänker efter. Väldigt få faktiskt. Längtan efter soffan är lika stor, ska också erkännas. Så, jag hittar det inte riktigt.
Och så vill jag ju vara med barnen. Varje timme själv är en timme utan dem. Inte för att jag behöver vara med dem 24/7, det har både de och jag behov som går utöver, men fritidstimmarna är få. Våra timmar ihop vill jag att ska vara våra.
Hur gör man för att hitta sina ställen, de där man faktiskt får tystnad eller för den delen öppnar luckor till sina innersta tankar? Kan man leta fram dem på beställning? Eller är det i vissa situationer som utrymme ges? Hur gör ni?
Jag tycker att det är sorgligt om man behöver resa bort för att hitta in. Om man behöver checka ut helt för att få tid och utrymme. Man måste kunna hitta det i vardagen. Och, ursäkta nu alla som inte har barn men det är så sjukt stor skillnad, det går i princip inte när man lever familjeliv. Möjligheterna är få, både genom ”krav” och egna val, och det kräver sin ansträning för att hitta dem, och en uppoffring från flera människor.
Just nu längtar jag lite bort för att hitta in. Jag längtar efter fjällen. Vill gå upp på en topp bland ljung som börjar färgas rostigt och andas vidder. Det längtar jag efter.
Det är på gång och jag har pratat med vänner för att få sällskap och lite win-win, men börjar inse att jag nog ska ta den egna tiden för att fullt uppnå syftet. Åre väntar på mig nu, och snart ska jag åka, tänker jag. Letar tid i kalendrar, tider på tåg och möjligheter. Vardagen tar jag sen, i steg två. Det finns en plan för den också.
