Jag skulle kunna skriva något lätt om min kväll igår. Om hur jag vågade mig iväg till Hellasgården för att köra organiserad mountainbike med communityn She Rides, trots att det stod träning på ”teknisk stig” på schemat och trots att det var säsongens näst sista tillfälle vilket betyder att jag förmodligen skulle ligga ett eller flera steg bakom andra deltagare. Och om hur roligt det var, och hur jag lärde mig massor bara på det tillfället och åkte vissa delar jag tidigare tvekat för. För att jag förstod att det inte bara handlar om att åka eller inte åka och ”våga” utan om att ta ut linjer, hitta trygga vägar, kanske ta om för att göra rätt.
Och en del om teknik. Jag saknar fortfarande sådan, såklart – jag har trots allt inte så många timmars stig bakom mig, och efter förra årets många vurpor har jag fött en respekt på gränsen till rädsla vilken nog inte kommer försvinna förrän jag övervunnit sådana gång på gång. Så det är nog den som är det värsta. Lågt självförtroende. Det är ovant; jag brukar våga. Men iallafall. Det skulle jag kunna skriva om. Eller om alla delar jag klarade (dvs så gott som alla) och alla gånger jag gav mig själv en mental klapp på axeln för väl vågat och vunnet, om de med flow där jag kom på mig själv med största leeendet, eller känslan efteråt då jag bara hade mersmak och vill cykla mer!
Styrkan i communities; She Rides och Forest Femmes
Men mer osökt drar jag mig in på tankar kring det där med communitys allmänt. Om styrkan och kraften i dem. Det är så himla häftigt!
”Vad duktig du är på att hitta på sådana där sammanhang, och att ta dig iväg på det”, sa Henke spontant senare på kvällen med ett tonfall som lät… äkta imponerat. Min första tanke var att det väl inte är något alls med det? Det finns ju idag så oerhört många olika sammanhang som bara väntar på att fler ska bli en del av det, och som bygger på en gemensam vilja eller intresse. Så många!
Men samtidigt har han rätt. Inte alla gör det, men alla som tar sig iväg vinner. Jag kan lova det!
Att våga ta sig iväg – vare sig tvekan ligger i att träffa nya människor och kanske känna sig ensam, tveksamhet till om man är ”bra nog” eller kommer orka och hinna med, eller ja – vad som helst – får man tillbaka gånger 1000. Det du känner, det känner någon annan också. Kanske en stor del av de som är med till och med. Förmodligen. Det viktigaste är att släppa sin egen prestige. Inför de andra, kanske, men framför allt inför dig själv. Ingen annan än du dömer dig själv. För dig finns bara vinster att hämta. Människor att träffa och pepp att ta del av, kunskap som den som är bättre än dig är beredd på att dela med sig av och vet du vad? De som kan mer vill inget hellre! Samlas man kring ett intresse så är en drivkraft för var och en att dela intresset med någon och hand i hand med det går att dela med sig av kunskap och att lyfta varandra.
She Rides som community byggs av dess medlemmar, genom t.ex Facebook (She Rides här) och initiativen flödar fritt. På några ställen finns mer uppstyrda träningar och min träning igår i Hellas är en sådan; varje onsdag erbjuds träning inom olika kategorier som t.ex intervaller, bromsteknik, kurvtagning, drops, teknisk stig mm. Håll koll efter evenemang på Facebook. Det finns även lokala grupper runt om i landet. Och nej – det är inte bara tjejer som är välkomna, man inkluderar både han och hen också. Däremot är det övervägande tjejer med, och kraften i det är bara så mäktig. Älskar arenor som blir mer inkluderande!
Det såddes helt enkelt ett frö för länge sedan – om att göra cykelsporten mer öppen för alla och underlätta och bidra till att fler tar sig ut och upplever det fantastiska med att sitta på en cykel. She Rides föddes och communityn är idag vibrerande stark och en magisk samling av människor som alla har stora hjärtan och hjälper varandra att just lyfta, inspirera och inspireras av varann. Det finns en urkraft i att inse att ingen är stark ensam i motvind. Det är därför vi tillsammans skapar She Rides och välkomnar dig in i gemenskapen.
She Rides – A Riders Communy
Just som vi avslutade igår så avslutade också gruppen Forest Femmes sin traillöpning och jag träffade ett par gamla innebandykompisar (vilket alltid kommer att vara benämningen på de jag från början lärt känna genom den idrotten hur länge sedan det än är) och snackade lite om det. Deras feelgood-adrenalin efter sitt avslutade pass gick riktigt att ta på, och de hade inga svårigheter i att övertyga mig om att jag borde skärpa till mig med tajming och prioritering och ansluta vid tillfälle (vilket jag tänkt många gånger men aldrig fått ihop heller). Den gruppen såg också, liksom hela mountainbikegänget på runt 30 som jag var del av, så fulla av power ut.
Så där stod vi, runt 30 mtb-cyklister och ett 20-tal traillöpare, 95% tjejer, 100% höga på endorfin och upplevelser, sida vid sida vid Hellasgårdens välkomstskyltar efter avslutade pass och ja. Jag var så lycklig efter den avslutade träningen men det var tanken på communities och tjejer i naturen samlade kring intressen som mitt medvetande snurrade allra mest kring.
Så det är därför jag skriver det här. Jag tror att du som läser här har ett intresse av naturen och att röra dig i den, att du är nyfiken på att göra det med andra men att många av er kanske inte vet hur eller riktigt vågar. Men vet du? Är det något jag vill inspirera dig till så är det att göra det. Jag säger det igen; Alla som tar sig iväg vinner. Jag lovar det!