Och så hade 5 veckor gått…

Det sägs att jag ska jobba imorgon. Lite så känns det, denna söndagskväll och sista dag innan vardagen drar igång igen. Overkligt, vill säga. Jag vet inte hur man gör?

Annika tipsade häromdagen om ett inlägg av Underbara Clara som jag tyckte var så otroligt sant. Hon skrev här om ledighetens faser (läs), och ja – precis så! I början finns gott om energi och ett högt tempo, kanske till och med lust att nästan jobba vidare, eller dra igång projekt. För egen del så åkte vi till Port de Soller den eftermiddag då jag jobbat min sista (halva) dag inför semestern och det innebar att i princip tvingas ner i semesterkänsla.

Det behövde jag – och att få den starten var så rätt för mig! Visst var det på Mallorca rätt gott om aktivitet, men mest rörelse – och det har hållit i sig hela semestern. Jag gillar det allra bäst så. Men iallafall – den starten gjorde att jag ganska snabbt infann mig i semesterlunk.

Clara beskriver en senare fas, egentligen den med mest återhämtning, som en med stor trötthet och där rastlöshet försvunnit ur kroppen. Där tempot blivit lågt och man släpper taget om det mesta och går ner i riktig vila. Ibland kommer man inte dit, säger hon, och det känns också igen. Men i år gjorde jag det, och jag har varit i vilan och tröttheten rätt länge, iallafall ett par veckor. Omfamnat den! Helt sparlåga blir det inte, inte med barn i våra åldrar och en konstant vilja att inte bara vara utan också göra, och antalet böcker jag läst i sommar är fortsatt noll – men nog har det varit vila. Framför allt i Dalarna och i Åre omfamnar jag känslan av lugn.

Hon skriver också om fasen som att det känns som en omöjlighet att någonsin klara eller vilja jobba igen och well. Lite känner jag igen även det. Det känns så overkligt och svårt att börja imorgon. Som att jag inte vet hur man gör!

Min strategi är att inte förbereda mig alls. Denna gång ska jag inte beta av mail och läsa in mig lite för att vara redo imorgon bitti utan helt enkelt åka till jobbet (mitt uppdrag hos kund) och starta igång datorn när jag är i den miljön. Låta mig omfamnas av det bekanta i det, och den trivsamma såväl som kreativa miljö som min nuvarande arbetsplats bjuder. Jag tror det blir bra.

Men, Clara skriver också att det finns en sista fas, den då suget på höst, rutiner och jobb börjar vakna. Pepp. Hamnar hon inte där har hon inte riktigt vilat klart, eller störts i vilan eller så, och tycker att det känns lite som en varning.

Well. Jag är inte rädd för att jag inte mentalt är i fas 3, för jag vet att det kommer att komma. Dessutom ges jag chansen att smyga in i den. Barnen är utspridda hos mor- och farföräldrar i en vecka till innan det först blir vardag för Meja om en vecka och sedan för de stora om ytterligare en vecka så den första jobbveckan behöver jag inte ta hand om någon mer än mig själv. Det är så skönt! Att börja med total vardag för alla hade känts övermäktigt.

Men imorgon jobbar jag, och eftersom möjligheten finns så kommer den strösslas med lite extra vardagsglitter. Ett pass på Barrys bootcamp med kompisar (ska bli så kul!), någon kompismiddag, lite feelgoodträning, lugna stunder i soffan hemma, lite småfix och well. Kanske blir det inte så dumt ändå, att vara klar med ledigheten?

Kolla tillbaka kommer jag att göra, och har flera utkast från våra härliga sommarupplevelser att publicera framöver. Det ser jag fram emot!

Och vet ni vad mer? Det är inte många veckor kvar innan jag ska vara ledig igen, och göra en riktig drömresa ihop med Annika. Den ska jag berätta mer om men blir du nyfiken redan nu så kan jag tipsa om det senaste avsnittet av Att resa-podden. Du hittar avsnittet “Att resa på drömresan” här och här finns länk till podden på Spotify.

Följ mig!

Mer läsning...
nacka vinter
En grå, lång Stockholmsjanuari