osprey skimmer 28

De maxade upplevelsernas vardagsbaksmälla. (eller?)

Kanske finns det en risk i att få för maxade upplevelser. Kanske ter sig allt annat värdsligt i jämförelse, och kanske måste man efter varje ny upplevelse jaga en annan – minst lika stor. Kanske blir livet helt plötsligt en jakt efter nästa topp, en som helst ska överträffa den tidigare. Duger en vanlig strand efter att ha upplevt den mest vidsträckta? Är snorkling med färgglada fiskar tillräckligt efter att ha samsats med världens ungefär största sköldpaddor och stim av hajar?

Är livet tillräckligt om det är liv och dagar som går, med njutning av ”bara” det lilla? Lever man fullt ut då? Eller skapas för varje stor upplevelse ett litet tomrum, en sorts längtan efter att göra saker som kittlar mer, utmanar mer? Ett behov av att söka upplevelser och carpe-freakin-diem. Varje dag, och är då varje dag som är något annat än fullt fångat bara transport?

Jag tror faktiskt att det finns en risk i det där. Det saknas inte uppmuntringar om att ta aktiva val och leva varje dag, inspiration om sätt att maxa upplevelser och livet. Jag tror det kan skapa ett starkt; Mitt då, duger det?

Personligen har jag inget emot de där bilderna i sociala medier som debattartiklar ofta hävdar att stressar folk. Barn som är glada och inte verkar ett dugg krävande, kompisar i massor som det verkar jätteroligt med, sol som skiner, mat från grunden och ja – vad det nu är folk sägs ha svårt med. Jag är snarare lite tvärtom. Jag gillar att folk tycker så mycket om en situation så att de vill dela med sig av den. Fånga essensen där och då i att något känns bra. Njutningen av stunden med de glada barnen är inte sällan ännu större om de varit vresiga sekunden innan, och vad gäller föräldraskapet så blir det tveklöst roligare ju fler av de roliga stunderna man minns och ju färre tråkiga. Det är inte fel att välja vad man fokuserar på. Livet från den ljusa sidan, ni vet. Det är inget dåligt med det. Men en hel massa budskap om att leva ännu mer och konstant fånga och maxa? Det kan jag känna att är farligare.

För man behöver inte det. Det är inte där livet händer.

Livet händer varje dag, och jag tror att vägen till lycka i livet snarare ligger i att uppskatta det vanliga för vad det är, istället för att anse de mest maxade tillfällena vara essensen. De är ju just det; kryddan. Jag älskar upplevelserna, jag drömmer om dem innan de hänt och tillbaka till dem i efterhand. I många många år, ofta hela livet. Men det är inte de som är mitt liv. Och inte de jag lever för.

För några dagar sedan gjorde jag en av mina livs resor, till Ecuador och Galapagosöarna. I helgen har jag varit hemma med barnen, och lagt ungefär 15 timmar i idrottshallar och vid fotbollsplaner, varav merparten av dem jobbandes i sekretariat och på läktare. Tittat på mina barn, tömt papperskorgar och skrivit protokoll, high-fiveat och peppat.

Jäklar vad jag levt i helgen!

Well. Det var nog bara det jag ville säga.

Det väntar vardag framåt nu. Jag är hemma, Henke är hemma, barnens mer konstanta höstscheman har dragit igång och ja; min höst är inledd. Familjens. Halleluja för det.