Jag är en av de bästa jag känner på att njuta av nuet. Vara i nuet. Jag minns en gång när jag visade ett riktigt fint ställe för några som aldrig tidigare varit där, mitt vi vackra vintern. ”Fint!” sa de. ”Och vad fint det måste vara på sommaren. Då skulle man vara här!”. De menade ju inget dåligt om nuläget, men jag blev nästan provocerad. Det är ju vackert här och nu?! Såklart vackert i sommar också, men då kommer de ju inte vara här och vad spelar det för roll? Just i denna stund står vi här, och nu är det så vackert som det är. Vackert! Njutbart. 

Det finns en konstant hets i det där. Imorgon, ! På den resan som kommer nästa år, ! Nästa år, nu i nytt år, 2020, då

Det är så mycket som ska hända sen och , som det planeras för och siktas mot, så nuet tycks glömmas. Folk klarar inte ens att vara lyckliga – av oro för framtiden. Jag tycker att jag hör det ofta – hur folk knappt tillåter sig att känna lycka för att det just kan ändras någon gång. Eller ja, kommer att ändras – för inget är ju beständigt. I samma mening är det ofta jag tycker mig höra personer som i efterhand konstaterar; Tänk om jag vetat hur bra det var då. Jag var ju lycklig, jag hade det bra där och då, varför kunde jag inte känna det? Eller som behöver en olycka, sin egen eller någon annans, för att fullt förstå att livet ju måste levas varje dag.

Hur mycket har vi inte tappat det då? Helt tappat förmågan till att känna sig lycklig, tänker jag. Är det kanske därför så många också blir så stressade av ”ytor på instagram”? Nästan provocerade. Har vi inte en förmåga att känna oss lyckliga är det nog hyfsat svårt att främja sig från andras moments. 

Moments ja. Tillfällen, händelser. Det är ju i dom det händer. Alla triljoner små händelser som tillsammans utgör våra liv. De som vi kanske samlar på, strävar efter. De som kan vara mer speciella och utflippade, få oss att känna och leva mer, och de som är någon form av förväntad vardag och sådant som bara händer men som faktiskt vart och ett är ett moment i sig.  Vi samlar dem genom livet, oavsett vilken typ av moments vi värdesätter högst och siktar mot. 

Och i nuet är vi i dem. Mer eller mindre. Kanske kommer vissa känslor i efterhand, för tillfällen kan ju förstärkas efter liksom före. Längtan till något, minnet från något. Men det är i nuet de händer. Och där kan vi förhålla oss på olika sätt till dem. Vara mer eller mindre i dem. 

Ledord 2020: NUET

Jag har inget starkt fokus för 2020, ett tag var jag inne på att bara fortsätta med 2019:s Go with the Flow. Det var skönt, det satte en fin riktning i att inte oroa mig så mycket eller tänka så mycket, utan bara vara och göra och sätta riktningen med hjälp inifrån. Från mig själv alltså. Men så kände jag att jag i år har oerhört mycket mer energi, och ville ha något mer energiskt. Typ Go with the Flow men intensivare, som att fånga en boll på volley eller så. Men äh, det kändes inte rätt heller. 
Och så nu, imorse faktiskt på cykeln på väg till jobbet, så slog det mig. Jag har ett tag tänkt lite på närvaron, den som man har i tillfällen. Och jag känner starkt att det är något jag vill omfamna ännu mer. Embrace, som jag brukar använda som ord. Det känns maffigare än omfamna, på något sätt. Och, jag vill vara i nuet. Medveten om den. Nuet före riktningen. Påminnas.

  • Det kan betyda att vara med barnen i små situationer och inte fly i tankar eller telefon.
  • Det kan betyda att vara fokuserad i här och nu, utan tankar på nästa. Nästa händelse, upplevelse, jobbuppdrag.
  • Och det kan vara att tillåta sig att känna sig jäkla lycklig, här och nu. 

Kanske byter jag ord en bit in på 2020, för ärligt talat. Nytt år och allt som ska komma med det, är det inte lite överskattat? Men jag tar med mig det. Tusentals händelser på ett år, ett omfamnande och närvaro. En påminnelse;

NUET. 

Följ mig!

Mer läsning...
dalarna
När lugnet la sig (läs: Hej Dalarna!)