Jag har börjat på ungefär fem inlägg sedan jag bloggade senast för närmare 12 dagar sedan, min hittills under 11,5 års bloggande längsta paus. Allt är paus. Alla tankar för stora tills de blir små och är för små för att de ska vara tillåtna i dessa tider som bara handlar om stort. Allt är stort, Coronan tar över varenda känsla och det mesta i livet.
Jag har inte skrivit klart något av utkasten. Inte klarat nivån jag känner att det känns okej att ligga på. För mörkt. För lite sagt, för mycket sagt, för mycket ångest, för banalt, för.. jag vet inte. De har fått förbli opublicerade.
Nu då? Bara ett sätt att skriva fritt igen. Jag tar några tankar i några punkter. För små, för stora, för ointressanta. Det får vara så.
Hemmet
Tack livet för den bas du gett mig. Av alla tankar är det ändå den största – att jag har pausen i det jag har. I min familj, i vårt hem. Hemmet är allt nu. Jag går ut, för vi får fortfarande, men bubblan är.
Naturen
Så nära den är! Jag tänker ofta att jag är så oerhört glad som genom våra två naturreservat Nyckelviken och Nackareservatet har så fantastisk natur så nära – men ärligt talat så är väl naturen aldrig långt borta oavsett var man bor i Sverige? Den här tiden är en boost för naturen. Har aldrig mött så många människor i spåren tidigare, trots att jag nu är där dagtid på vardagarna. En vana för alla att ta fasta på för alltid.
Pausen
Visst är det var detta handlar om? En paus för människan och världen… Jag tror det. För oss med svenskt sätt att leva tror jag vi kommer att ta med oss mycket från den. Det finns chans att göra om, göra rätt – börja lite på nytt. Jag lär varenda dag. Det är nog det som också gjort att inläggen inte blir skrivna. Egentligen vill jag skriva om allt jag lär mig, men det sorterar sig inte i skallen och får inte plats.
Att jag får tankar från Factfullness – och omvänt – väljer jag att i nuläget inte tänka på. Det blir för tungt, och jag lämnar den analysen till någon annan.
Hemmajobbsrutinen
Dagarna består annars av jobb hemma, och jobbrutinen hemma – som jag hittat den! Jag har en underbar arbetsplats i ett hörn i vardagsrummet, ljust men utan direkt solstrålar och utan distraktioner. Den har allra skönaste skärmen och jag vet att jag kommer ta med mig så mycket av detta in i tider när hemmajobb är ett ovanligt avbrott istället för vardag.
Den var dock effektivare och härligare när Meja inte var för hostig för att få vara på förskolan. Friskt barn med hosta en gång varannan timme – ingen dröm att behöva ha hemma om man säger så.
Jobbrutinsdrömmen
Angående punkten ovan så känner jag att min drömsituation skulle vara mer hemmajobb. Jag skulle kunna tänka mig en måndag på kontoret där alla ses, har massor av möten och verkligen kickar off veckan med agenda – där man som team sätter mål för alla och individuellt och styr veckan, och sedan tar vid hemmajobb med arbete i lugn och möten via Teams. Sedan ses igen på fredagen, för att summera och boosta känslan bland kollegor. Min dröm, din? Det ska bli intressant att se hur vårt nya sätt att arbeta blir.
För de som kommer att ha arbete när detta är över. För mig känns en paus trolig.
Så jaha, vad blev det av allt detta då?
Ibland tänker jag att det kommer att komma något bra ur detta. Att jag kan känna tacksamhet för lugnet och fokuset på kärnan. Det känns också som en inställning många anammat i bloggar och andra sociala kanaler. Insiktsfulla quotes. Men jag vet inte. Alldeles för ofta tar andra känslor över, så det där känns bara glättigt. Snarare känns alla känslor okej just nu. Absolut tacksamhet och lugn, men också sorg, oro, ilska, trötthet. Det är för mig därför så svårt att skriva något. När jag skriver från hjärtat så handlar det ofta om att sortera mina egna tankar, och de låter sig inte sorteras just nu.
Det är lite lustigt ändå, att det jag då gör istället är det som jag satte som ledord inför 2020. Jag är i det. NUET.
Hur har ni det?