Om påsk, stress, världens storlek och nuet

Tiden går. Jag läste på många ställen att folk upplevde påsken som oändligt lång, längre än den någonsin varit. Kanske är det så för att tempot är lägre? Det har ju tvingats att bli det, på alla sätt. För mig – som lever rätt maxat och förutom det hittar det mesta av min energi i det extroverta och det intensiva – är det en stor omställning. Delar av det uppskattar jag.

Stressen som försvann

Jag har inte haft högt stresspåslag på riktigt på länge, och den som sedan – alltid? – känts som normal är även den borta. Att jobba hemma i ett lock down-mode har skapat luft i livet. Det är mindre stress att lämna och hämta barn, och samtidigt så hinner jag sova längre. Andas mellan alla aktiviteter. Det är ljuvligt att känna att luften finns. Jag tror att jag kommer att bli beroende av det, och 8 timmar på plats på kontoret varje dag känns så långt borta. Samtidigt så jobbar jag fortfarande fullt, så det är inte det. Det är luften runt omkring som infunnit sig.

Stay safe!

Attityden har ändrats, känner ni också det? I allt detta, där jag som den ekonom jag i grunden är och liberal och allt det där såklart konstant tänker och oroas för just ekonomi och samhälle, så är det människors hälsa som står i första rummet. Vi har, givetvis givet nuläget, förseningar på jobbet och hur mycket vi än fokuserar på leveranserna när de diskuteras i möten så bemöter vi varandra på ett lite annat sätt. Efter diskussioner om dem, om tappade tidsplaner och nya action points så avslutas ändå alltid mötena med ett Stay safe!
Det är något så fint med det. Fokus ligger någon annanstans, hela världen är en konstant påminnelse om det.

Jag jobbar internationellt och får också mina dagliga doser av uppdatering om vardagslivet i andra länder, för människor med i grunden samma förutsättningar som mig. Vi lever i samma men plötsligt så skilda världar.

Har världen krympt eller har avstånden blivit större?

Just det där sista jag skrev ovan blir så existentiellt stort när jag tänker närmare på det. Avstånden mellan mig och alla andra, mellan oss och världen. På ett sätt är det närmare. Vi är i det här tillsammans, och utkämpar samma krig mot samma (osynliga) fiende. Och samtidigt får vi inte ses, kan inte träffas över jag höll på att skriva landsgränser men inte ens kommungränser.

Jag har någon gång uttryckt tacksamhet över mitt pass, som ger mig möjlighet att resa till i princip hela världen. När det handlat om en resa vi sparat länge till har jag kunnat tänka att det egentligen är sjukt hur man kan titta på en jordglob och (typ) välja fritt över vart nästa resa ska gå. Dit, har jag pekat. Dit vill jag åka! Vi åker!

Det är inte en möjlighet idag, och frågan är om det någonsin blir en självklarhet igen.

Jag tänker också att vi, såvida vi får bukt tillräckligt för att få röra oss över de där kommungränserna i sommar, har en fin svensk sommar framför oss. Att vi kan resa till pärlorna vi kanske inte tagit oss tid för eller ens lagt märke till tidigare. Och som vi ska göra det! Och stödja vår besöksnäring, och pressa ner den semesterkassa vi kan tänkas ha i den och alla människor som så hårt förtjänar våra betalningar för sina tjänster.

Men samtidigt skulle jag ge mycket för att låta de pengarna gå till samma bransch i ett land där beroendet till turistintäkterna är ännu viktigare. Helt avgörande. Vi har ett fint skyddsnät i Sverige. Oändligt långt ifrån många – eller till och med de flesta – andra. Många tankar gör mig så ledsen just nu, och denna ligger väldigt högt på skalan.

Måtte vi kunna resa igen.

Och påsken var det

Tänk att dit tog orden vägen den här gången, de som var tänkta att bli skrivna om en påskhelg som kändes lång men inte oändlig, för att den var så bra och tiden ändå gick fort. En som spenderades om inte inom kommunen så i precis avgränsning – i samma sjukvårdsområde och utan behov av annan transport än helt egen bil. I ett litet sällskap om vår familj och den närmaste kompisfamiljen, och i frisk luft, stora avstånd och havsglitter. Det skulle varit Åre och vårvinter i fjäll, men jag saknade det inte en sekund. Inte för att jag inte hade valt det om valet varit möjligt att göra, utan för att det i dagsläget inte finns annat för välmåendet än att vara i nuet och göra det bästa av det som är. Under påskhelgen – den som alla bilder i inlägget är ifrån – gjorde vi just det på allra bästa sätt.

Påsken 2020. Den lär vi aldrig glömma.

  1. Intressant att höra dina tankar, som ekonom i grunden. Jag är folkhälsovetare i grunden. Jag tänker att man ibland gör för stor kontrast mellan hälsa och ekonomi. Smittan är allvarlig och farlig, absolut! Den andra sidan av myntet handlar dock inte bara om pengar, utan också om risk för psykisk ohälsa, alkoholproblem, våld i nära relationer, suicid … Det är inte en enkel balansgång detta! Jag tycker att vi ska ha människors hälsa i fokus, men hälsa och ekonomi hänger ihop, det är inte motsatser. Det känns, hittills, som att vi har en bra balansgång i Sverige och vi lyssnar på experter. Det känns lite tryggt i en otrygg situation.

    1. Håller SÅ med dig!! Kan prata i evigheter om detta. Verkligen att risken med ekonomiskt fritt fall är långt bortom ekonomi. Modellen här känns ju i nuläget som att motpolerna vägs mot varandra och att det ena hela tiden utvärderas mot det andra, för givetvis hade en total lockdown varit bättre för kampen mot enbart viruset. Jag är så tacksam för vår modell hittills, och hoppas så att det visar sig rätt i längden – men vem vet.
      Jobbiga tider är det oavsett. Oändligt mycket mer som finns att säga än det som ryms i ett blogginlägg, och känslorna är varierade på timbasis.
      Kram!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
För det var sommaren som blev höst