Jag har varit ledig från konsultuppdrag i över två månader nu. En evighet! Eller iallafall, som ett sommarlov och jodå – det känns som att ett sådant upplevs lika långt som vuxen som de gjorde som barn. Så långt, och så naturligt att vara ledig! Den 27 maj gjorde jag sista dag som konsult på det ställe jag spenderat närmare 1,5 år – lika lång tid som mitt egenföretagande sträckt sig. Det var coronan som gjorde att anställda permitterades och jag och alla andra konsulter sades upp, vilket jag skrev mer om här.
Jag har varit hyfsat lugn i det hela. I den ovissa framtiden. Å ena sidan vetat att hösten kommer att bli supertuff givet läget för företag (kriserna!) och utbudet (de många duktiga som sagts upp från fasta tjänster och konsultuppdrag…) och å andra sidan känt att jag haft en plan som håller. Mitt företag har bra ekonomi, och jag kände inte ens för att permittera mig själv vilket många runt om mig föreslog. Det kändes liksom inte… solidariskt, på något sätt? Pengarna kommer ju inte från ingenstans, och dessutom bygger min företagarbudget när jag har långa perioder av intäkt på att kunna täcka för perioder utan uppdrag, oavsett om det är på grund av pandemi eller något annat. Min egna plan sträckte sig långt in i hösten. Mina hängslen var att ha (företags-) råd att faktiskt vara utan uppdrag i många månader, och min livrem att söka en fast anställning för en start tidigt 2021 eller så.
Ska jag vara helt ärlig tänkte jag också att det företag jag jobbat för länge nog gärna skulle vilja trampa igång sin verksamhet fullt igen efter sommaren, och att de då åter skulle vilja ha min kompetens och den kunskap om just dem och deras system som jag byggt upp under den långa tiden där. Det ville jag vänta på och kunna vara redo för. Älskade stället.
Men så dök ändå en ruggigt intressant grej upp redan i början på juni.
Det var min första riktiga semestervecka, den då ”jobb utan uppdrag” övergått i semester med barnen, och jag var på gården i Dalarna. Den där jag kom till insikt om att jag faktiskt borde säga upp mig och starta eget ungefär exakt samma vecka för 2 år sedan. Det är där det händer. Dalarna är i mitt hjärta, och mitt hjärta är i Dalarna.
Jag hittade DET uppdraget, när jag av en händelse screenade utbudet en sen natt i ett infall av insomnia. Det som triggade på alla cylindrar och där det stod mitt namn på kompetensprofilen till så nära 100% som det går att komma. Så jag skickade in en pitch och det gick snabbare än snabbast och så kom det sig att jag redan när vi några dagar senare satte oss i bilen för att åka söderut visste vad jag ska göra från den 10 augusti och (om inget oförutsett inträffar) i 1,5 år framöver.
Vår första natt på semestern landade vi i vackra Norrköping, och då visste jag. Att jag hade fått det, och kunde slappna av inför 5 långa veckors ytterligare semester, med vetskap om vad som gäller från måndagen efter det. Nu på måndag, dvs.
Det här inlägget hade kunnat ha en annan rubrik och vinkel. Unicorn schmurnicorn. I dessa tider och allt! Men ärligt… jag vet inte om det där Unicorn-andet är för mig? Jag bara… lyssnar utåt, inåt, kör. Go with the flow var förra årets ledord, och NUET årets. Ungefär det gör jag. Ruggigt medveten om att livet är varje dag, och vet vad jag vill ha ut av det och hur. Det är det. Varken mer eller mindre. Det är nog rätt mycket?
Jag går in i min nya jobbstart med pepp, men inte särskilt många tankar eller analyser. Det är ett öppet blad, och jag gillar känslan. Ser fram emot att svepas med i det som kommer, vet att det kommer jäkla bra och medryckande kul, och säkert massa utmaningar och frustration. Lyckade leveranser, lärdomar och nya sammanhang och jo – jag är så pepp!
Det enda jag gör för att förbereda mig är att tänka på allt annat runt omkring. Logistiken och planerandet för att kunna få ihop det som jag vill – jobbvardag och resten av livet. Så friktionsfritt det går. För att ta mig den långa vägen det (tyvärr) är att åka för att (dessvärre) vara i princip fullt på plats (efter vårens lärdomar inte mitt personliga recept för bästa jobb-bang for the energi-buck) har jag beställt en ny och lite kraftigare elcykel. Mina träningsmål är obefintliga och inom en ”3 gånger i veckan av sånt som får mig att må bra”-nivå. Bucketlist i upplevelser innehåller nästan inget annat än NUET utifrån känsla – det brukar lösa sig så. Barnen blir äldre, scheman sätts. 4:an, 6:an, sista året på förskolan. Handboll, innebandy, fotboll, dans. Vänner, skola, kärlek, omsorg. Henke lär fortsätta ha restriktivt med jobbresor, vi löser det.
Jag tänker lite att jag ska borra ner huvudet och köra den här hösten, men utan att konsumeras på helheten. Det kommer gå bra.
Så Unicorn Schmurnicorn. Egenföretagandet traskar vidare, och jag gör min sista semestervecka av ett evighetslångt sommarlov. Det känns bra.
