Så sent som igår pratade vi som det där med att resa långt och/eller länge med barn. Varpå vi sa att det på det stor hela inte är särskilt avancerat alls, och att det ju är same same som hemma. Men, tillade vi, det är lätt att säga när barnen varit friska. Så fort de blir sjuka undrar man ju vad man utsätter dem för och varför.
Där är vi inte ännu. De hade lika gärna kunnat lämnas på en förskola i kalla januari, gått en 8 timmars dag dag och hämtats av trötta föräldrar. Och just smittats av kräksjuka eller något feberrelaterat.
Så näe. Här är det krassligt och trist men ännu ingen större oro eller samvetskval.
Efter lunch var Stella trött. Inte konstigt, hon sover alldeles för lite nu, framför allt efter att alla roliga kusiner och kompisar kommit. Däremot var två timmar på eftermiddagen oväntat, men när hon vaknade och kräktes fick vi förklaringen. Resten av kvällen fortlöpte lika. Stackars kämpe. Anledningen vet vi inte, lunchens nuggets?
Max åt inte samma, men så kräks han inte heller. Däremot följde han upp en massa rolig lek på stranden, fylld av energi och glädje, med att bli trött och grinig. Och sedan vaknade han med 38,7 och där i krokarna har han sedan hållt sig. Druckit välling och juice dock och är hel okej glad mellan varven av gos och famn-somningar.
Hur gör ni förresten, ger ni febernedsättande direkt? Vi är – tack och lov och peppar peppar – ganska dåliga på vård av barn.
Ofta tänker jag att under 39 inte är någon fara och att de då blir trötta och sover bort sjukan snarare än blir fejat pigga och röjer mer än de orkar. Kanske helt fel?
Nåväl. Vätskeersättningen är framme och juiceförråden påfyllda. Och de sover.
Och så hoppas vi en natts sömn gör susen. Om vi nu får någon, vi är förberedda på det värsta och har lagt oss tidigt för att orka så bra som möjligt.