Det är 2 juni, ute är det 5 grader varmt och det regnar konstant. Hur upplyftande i juni?!
Men jag tycker inte ett dugg synd om alla som istället för att ha en härlig utedag får vara inne och mysa. Inte ett dugg. Jag tycker synd om alla som förberett sig för Stockholm Maraton, och idag får vara ute och slita under dessa förutsättningar. Usch! Inte bara är det tuffa förhållanden att springa i med all blåst och blöta vägar, utan antalet personer som står och hejar på måste ju vara fem gånger färre än en härlig dag.
Jag är så imponerad av alla, vilken prestation!
Jag kommer aldrig i mitt liv springa ett maraton. Faktiskt. Det lovade jag mig själv efter målgången på Göteborgsvarvet. Dubbelt så långt? Aldrig. I. Livet.
Lite bilder från Göteborgsvarvet får ackompanjera detta inlägg. Jag var iallafall glad när jag sprang – flera gånger. Inte bara när fotograferna såg mig men kanske allra gladast då. 😉
Eller nej, allra gladast var jag inte då. Allra gladast var jag när jag kommit i mål. Helt klart. Fast lite ledsen också, besviken över min tunga dag och tiden som inte blev vad jag trott och hoppats.
Minst glad var jag när det hade gått typ 18, när jag just rundat statyn på toppen av Avenyn och det låg svampar över hela marken i typ 300 meter – som att det inte var tillräckligt jobbigt redan. Då fastnade jag också på bild. Mer sanningsenlig, kanske? 😉
Jag tillhör en av de som sviker löparna idag, fast jag har några jag ville heja på. H gick lite före mig och ringde sedan och sa att jag inte borde, att det var galet kallt. Så jag kör den där soff-stilen, väldigt skönt att vara hemma med barnen som leker med mina föräldrar som anlänt och bara kommer och kramas lite då och då. Helt perfekt. 😉
Däremot laddar jag för att ta mig iväg till SATS, det känns mentalt jobbigt men jag behöver det och kommer bli pigg av det så jag SKA. Om en timme eller två.