Sanningen är ändå, att även om de retas och blir trötta på varandra ofta, så är de ändå oftast glada över varandras sällskap. Och gör typ sånt här. Och jag älskar’t.
Sen kan de följa upp det med galet intensiv lek, så där så man har hjärtat i halsgropen konstant, samtidigt som man njuter.
För det kan ju avslutas med gråt också. Och sånt tråkigt som att springa rätt in i köksbordet (ja, mitt på långsidan?!), falla som en kägla med en redan begynnande fetingbula i pannan för att slå bakhuvudet i stengolvet. Aj. Ja, jag har googlat hjärnskakning men tror nog vi klarat oss den här gången (också). Häftig gråt men snabbt glad igen. För att snart floppa ner från bäddsoffan. Han kanvår son, väldigt bra, men han är vääääldigt intensiv.
Fredag den 13e idag ja?