Tjejmilen!

Årets upplaga summerad.

Det regnade ju lite innan då. Typ hela förmiddagen, konstant strilande. Vi tackar smarta Springtime travel som försett oss med ponchos på förhand. Perfekt!

Fast lagom till starten strilade det faktiskt ändå rätt lagom, och det fanns gott om syre i luften. Rätt bra förutsättningar ändå. Jag var dock otaggad. Faktiskt. Benen kändes tunga när jag värmde upp i det långa gräset på Gärdet. Inte så konstigt just där visserligen. Men så närmade det sig start, och sedan förra årets tid på 54:30 var det startled två som gällde. Jag hamnade inte lika långt fram som jag vanligtvis satsar på men det skulle nog funka. Vid startlinjen kände jag mig ungefär lika rädd som jag ser ut på bilden nedan. 🙂

Men iväg kom jag, i ett tempo som direkt kändes väldigt lagom. Kanske just för att jag var någonstans mitt i ledet, och inte fick den där känslan av att rusa på för att lägga massan bakom mig och kunna springa ostört. Jag konstaterade med hjälp av telefonen att jag låg någonstans runt 5:12/km – perfekt! Och perfekt kändes det till min stora förvåning. Jag hade inte alls tungt flås och kroppen bara flöt med. Så otroligt skön känsla! Visserligen tänkte jag ibland att det ju bara gått ett par kilometer, men sen slog jag undan tankarna och tänkte att det ju faktiskt kändes så tills det inte gjorde det längre så varför tänka något annat än just nu.

Och för en gångs skull kunde jag faktiskt njuta av loppet. Det var fint. Kroppen samarbetade. Surprise? Men kul!
Först vid typ 6,5 började jag känna att jag skulle bli trött, först vid 8 blev jag det – men överkomligt. Och jag höll tempot, inklusive sista kilometern som var ruggigt jobbig. Ökade till och med sista 5 kilometarna jämfört med första, vilket jag inte trodde. Kanske tog jag sekundrarna när jag tänkte teknik i utförslöpen? Jag vet inte.

Men vid mål såg jag riktiga klockan närma sig 57 och med tanke på att jag startade fem över förstod jag att jag – hur det nu gått till – hade chans under 52. Så jag spurtade in och skrattade inombords när jag såg att jag klarat 51.50. 13 sekunder sämre än mitt personbästa som togs två barn och typ 7 kg tidigare 😉
Jag trodde verkligen inte att jag hade en sån tid i kroppen.
SÅ nöjd! Och visst var det jobbigt, jag var trött – men inte jätte. Kanske hade jag kunnat springa aningen snabbare men samtidigt var nog just det tempo jag höll det tempo som var helt rätt för mig. Så är det nog. Mellan 4:53 och 5:15/km.

Resultatet:

Totalt

Placering	1580
Resultat	51:50
Genomsnittsfart	05.11 min/km

Pepp! Heja mig!

Alla tjejerna i våra tre lag (och några extra vänner) tog sig i mål med den äran. Så jäkla grymma! Ja ja, vi må säga ibland att vi saknar tiden då vi inte inledde våra lördagar med lopp utan körde spa/shopping/vinlunch men känslan efter det här är ju grymt.
Och efter gårdagens inlägg om förra årets kollaps kan jag ju också tillägga att alla kom i mål och bäst var just – J, som förra året missade spurten.

Några träningsbloggare träffade jag också. Vid Plan var Lovisa och Linda som jag också träffade på i starten, och hela dagen hängde Hanna med oss – kul!

Linda i startfållan och Hanna efter loppet.

Efter loppet drog ösregnet igång igen, men under loppet tror jag faktiskt det där lilla regnet gjorde mycket för syret i luften och den rätt sköna känslan.

Det enda som var tråkigare än vanligt var att vädret påverkat antalet i publiken, och det var väldigt mycket mindre folk än vanligt. Det är okej, jag förstår det. Och loppet som sådant var ändå roligt som alltid, med härligaste grymma roliga känslan. Tjejmilen är verkligen en folkfest! Och när en funktionär – något äldre dam – ropar åt oss när vi springer förbi ”ååh ni är så DUKTIGA, så många starka tjejer det finns” och jag och löparen bredvid säger i munnen på varandra ”härligt” och ”underbart” leendes mot varandra – ja då är känslan ändå total.

Nästa år? You bet!