Förra året hade Stella ännu inte riktigt kommit till det läget då hon riktigt hade koll på eller snarare brydde sig i vad andra tyckte och så. Jag skriver läget, för det handlar ju snarare om det framför ålder. Max är påverkad på ett helt annat sätt som den lillebror han är, och dvs att han gillar samma som Stella. Inklusive rosa och glitter – fast inte klänningar men bilar och fotbollströjor (precis som Stella när hon var 3). Sån är han. Det barnet.
Så förra året gick Stella på halloween-maskerad som katt, för det gillade hon att leka och således klä ut sig till allra mest.
I år är det inte riktigt samma läge, och hon har redan pratat ett tag om årets halloween på förskolan. Innerligt önskat sig maskeradkläder – något hon gillar mycket och har en hel del av och numera är det mest prinsesskläderna/älva som går hem. Jag fasade lite inför det där med att ta med henne till leksaksaffären för att köpa en efterlängtad maskeraddress, för hur mycket jag än vill ge alla möjligheter utan begränsning så har jag så svårt för de värsta prinsessvarianterna. Hua. Så när valet till slut föll på ”stjärn-häxa” andades jag ut lite. Den här dressen passar både halloween och för fortsatta lekar på temat älva/trollgumma/prinsessa och annat. Bra så!
Stjärn-häxa, 249:- på BR leksaker som hade väldigt mycket att välja på.
Faktiskt så tyckte jag till och med att den här dressen var riktigt gullig. Det fick mig att tänka lite på anledningen till det och att det känns normalt att säga ”gullig” – inte minst då jag har så överdrivet svårt för prinsessklänningar (men biter ihop). Men det är ju inte så konstigt. En häxa kan man leka om på en massa sätt. Häxan kan vara snäll, elak, trollande, arg, flyga på kvast, osv osv osv. Och gullig. Det där med prinsessa i den väldigt bokstavliga utsmyckningen uppmanar i princip bara till en reaktion från omgivningen och därmed ett tydligt mål för barnet självt att försöka få bekräftat. Att få höra hur fin denne är.
Jag gillar det bara inte. Fast sen får hon ändå förstås ha det (nästan) hur mycket hon vill. Att jag inte uppmanar det fina med det är ändå mest för att jag inte tycker det. Jag gör mitt bästa att fråga om vad den där prinsessan hon klätt ut sig till gör och vad hon känner – inte så mycket fokus på hur hon ser ut.
Däremot fin-berömmer jag när Stella djupdykt i garderoben för att hitta något som passar när vi ska bort på middag en lördag. Att vilja klä upp sig och bjuda till lite extra när det är ”fest” (som hon säger) är inte fel – det är livet, och det kommer fortsätta bjuda på många tillfällen då man vill klä sig så som man känner sig rätt i. Ja – känner sig fin i, eller kläder som förstärker ens personlighet/personliga uttryck. Det är min syn på det.
Max då? Jo han ska vara skelett hävdar han bestämt. Och även om han inte ville prova det ikväll så vet jag att han kommer bli det allra gulligaste lilla skelettet som skådats! 😉