Tough Viking 2014 (15 km Stockholm) – banan och hindren

I slutet av augusti förra året sprang jag Tough Viking på Gärdet i Stockholm. En 15 kilometer lång hinderbana kantad av 20-talet tuffa hinder. Det var mitt stora träningsmål förra året, och för att klara det bra tränade jag hela året varierat, med huvusakligen olika typ av (funktionell) styrka, pulsbaserat och varvat med intervaller och några långpass för att klara längden. Jag var helt lyrisk när jag gick i mål. Upplevelsen var så sjukt rolig och häftig, och jag var så stolt att ha klarat det så himla bra!
Jag skrev aldrig om loppet, mer än glädjen efteråt, men nu när jag ser att folk börjar anmäla sig till 2015 års lopp känns det som läge att gå igenom loppet och inte minst hindren. Racerapporten.

Vi var sjukt peppade vid starten, jag och mina lagkompisar Pernille och Jesse. Och så gick starten, och vi gav oss iväg.

Direkt efter starten kom Fire, ett eldhinder som var mer ett icke-hinder året innan enligt vad jag hört, något man var igenom innan det knappt startats. Så jag förvånades över att det aldrig tog slut! Man hoppade över ganska höga höbalar med eld och röken var tät. Jag tog inte höjd med tröja eller dylikt för munnen (för jag trodde det var kortare sträcka) vilket var ett stort misstag – jag hade rök i lungorna i flera kilometer. Obehagligt värre, men adrenalinpåslaget kom och det hängde sedan kvar hela loppet så det lyckades väl.

Nästan direkt efter kom dök amerikanska fotbollsspelare upp på nästa krön, med stora mitsar i händerna på stationen Pain. Vi lade oss strategiskt långt bak men fick ändå flera kyssar. Det gällde att ha lätta fötter och försöka slingra sig förbi, och jag klarade mig bättre än J som fick en smäll hon gick omkull av och P som lämnade hindret med näsblod. Aouch. Förmodligen ännu värre för de kaxigaste längst fram.

Vi joggade från Gärdet upp mot ett skogsparti med mindre stigar och härlig luft. Ett gäng roliga naturliga hinder på vägen på de små stigarna, och snart var det dags att krypa. Crawl var inga konstigheter, härligt att få bli lite smutsig äntligen! Rock var också ett naturligt hinder där man skulle upp för en klipphäll, och jag insåg att det är bra att vara lång och jämnstark. Efter lite längre löpning på stigarna i sakta mak – vi bestämde oss tidigt för att löpningen skulle kännas som bekväm transport men aldrig för sakta för att klassas som riktig jogging – kom mer krypning. Barved wire är precis som det sägs taggtråd och det var bara att ta extra låg position och kräla. Grymt kul!

Monkey bars utgjordes av tjocka stålrör som hängde längre isär än i vanliga utegym och för oss – och väldigt många med oss – utgjorde den således en omöjlighet. När Henke & co kom en stund senare var den dessutom avstängd pga skador+skaderisk. Göra om utformningen, kanske?

Walls kom konstant längs banan, och bestod av en eller ett par höga containers man fick ta sig i och ur, på utsidan stod även stora cementsäckar man kunde klättra på. Längre deltagare tog sig över väggarna själva men för de allra flesta gällde att hjälpas åt och vi hjälpte varandra såväl som andra. Tack och lov att jag sprang med sällskap – att köra i team gjorde halva grejen!
Från alla dessa höga väggar tror jag armarnas blåton kom.

Ice tank hade jag fasat lite för innan men på plats finns inga tveksamheter. Lagkompis P med under-vattnet-rädsla hade det jobbigare men klarade det med support och hejarop från mig och J som med andra ord stod kvar i vattnet på andra sidan om plankan man skulle simma under betydligt längre än vad som var behagligt. Vilken avkylning!