Jag har ju helt klart tänkt tanken idag. Hur kan man ens vilja sätta barn till den här världen? Vad kommer att möta dem? Och, hur kan man älska att resa men ens vilja göra det när världen kan vara så ond och läskig – när det finns så många ställen att känna sig otrygg på? Fast, den otryggheten finns ju numera också i vår närhet, vi som haft turen att födas i ett så tryggt land. Det är förstås därför Paris kryper än mer under skinnet än dito dåd i Beirut eller Baghdad. Fast de på många sätt är samma samma lika. Mångas vardag besökte Europa, för en natt.
Jag känner mig, som så många andra, egentligen rätt så rädd idag. Men samtidigt så vet jag en sak gällande både resorna och livet i stort. Att kärleken till världen och människorna i den, och kärleken till livet rent allmänt, måste vara större än rädslan för ondska och extremister.
Så resonerar jag. Denna lördagskväll som följer en dag av bland annat skridskor (inte jag), 3-årskalas och kompismiddag. Sånt som är fint. Som är livet.
Förresten så kan bebis få komma nu. Jag är redo, hon är välkommen. Pretty please?