Tidigare i höstas skrev jag om att jag skulle på en miljöföreläsning med min enormt miljökunniga och engagerade vän Tove. Det blev en liten diskussion kring hur man kan värna om – och ha ångest över – miljön och samtidigt resa så mycket. Det är en superrelevant fråga och något jag tänker mycket på. Ni kommer få höra mer om det, för jag och Tove pratar mycket om det och är det någon som har saker att komma på i det området så är det Tove. Så jag vill verkligen ta upp ämnet med resandet och miljön här i bloggen.
Men först så tänkte jag att ni ska få lära känna Tove, och få höra lite om initiativet Run for your life. Så här kommer ett första gästinlägg av flera från Tove.
I somras fick jag ett sms från Lisa.
”Hej min springande miljökompis! Vore inte Run For Your Life något för dig? En stafett för klimatet! /Lisa”
Jag blev eld och lågor och ansökte direkt. Run for your life är världens största performance för klimatet. Stafetten börjar norr om polcirkeln och går till klimattoppmötet i Paris och har cirka 1000 deltagare. Stafetten livesänds dag och natt på www.runforyourlife.nu. På måndag kl 16:22 springer jag en delsträcka och det här är min klimatberättelse:
I run for humanity
När jag var ung och gick i skolan var jag rädd för att en istid skulle komma. Skolböckerna då spred den kunskapen. Det är svårt att tro idag. Jag var inte speciellt intresserad av miljöfrågor. För mig var miljöintresserade töntar som gick omkring med ylletröjor och tygpåsar. Jag växte och blev äldre. Min viktigaste drivkraft var att bli chef och bli rik. Jag blev vuxen, men mognade inte. Övergången från högskolan till arbetslivet var en svår och utmanande period i mitt liv. Jag blev bland annat mobbad på min första arbetsplats och som följd blev jag deprimerad. Min självbild fick sig en rejäl törn och jag ändrade kurs i livet. Jag bytte jobb och kom för första gång på riktigt i kontakt med miljöfrågorna. På mitt arbete blev jag ansvarig för att driva frågan om vår klimatpåverkan, men jag lämnade alltid jobbet på jobbet. Livet gick vidare och jag blev mamma till två barn. Livet fick en ny mening och blev viktigare att leva. Jag gick på en föreläsning som hölls av professor Johan Rockström. Jag hörde och förstod. För första gången. Klimatförändringen är på riktigt. Och den påverkar mig och mina närmaste. Temperaturen på planeten ökar. Det är vi människor som är orsaken till problemet. Det är också bara vi som kan lösa problemet. Äntligen trillade polletten ner. En stor och stark kraft inom mig väcktes till liv. Med tiden har mitt kall i livet blivit att leda mänskligheten mot en hållbar värld. Med tiden har jag också börjat se vägen framåt och att det är möjligt. Det finns fortfarande tid. I juni 2013 kom jag i kontakt med Al Gores Climate Reality Project och blev utvald att sprida kunskap som Climate Leader. Idag föreläser jag om klimatförändringen och inspirerar till förändring. Efter den senaste föreläsningen kom det fram en kvinna och sa: ”-Nä, nu står jag inte ut längre. Nu blir jag vegetarian”. När jag får sådana kommentarer, så blir jag varm i hjärtat.
Även mitt privatliv har förändrats. Jag har gått ner i arbetstid och är lugnare. Med lugnet kommer mer överlagda beslut och jag stressar inte omkring i affärer och överkonsumerar varor som jag inte behöver. Jag umgås mer med mina barn, min make och mina vänner. Mitt senaste steg mot ett hållbart liv är att jag lagt busskortet på hyllan och tagit fram cykeln. Runt 10 mil i veckan blir det. Mitt nya hållbara liv är mer fyllt av mening och skänker mig mer glädje.
Idag arbetar jag på Karolinska Universitetssjukhuset, en av Stockholms största arbetsgivare med totalt 15 000 medarbetare. Vi på miljöavdelningen arbetar bl.a. med att minska sjukhusets klimatpåverkan från tjänsteresor, engångsmaterial, energi, lustgas och anestesigaser. Idag är mina kollegor från miljöavdelningen med mig och visar sitt stöd genom att delta i stafetten. Vi springer alla för våra barns och kommande generationers framtid.
