Och så har hon varit hos oss i fyra dygn, vår fina lillayster. Hon gör inte så mycket väsen av sig än, men samtidigt så kretsar det mesta kring henne ändå. Så liten men konstant i våra tankar och famnar. I fokus. Det är så ljuvligt! Jag måste erkänna att jag glömt hur magiskt det är med en alldeles ny spädis. Eller så är det till viss del annorlunda den här gången? Kanske, lite.
Några reflektioner apropå det…
- Vi har nästan samma tid tillgänglig för gos och bara vara som vi hade med bebis ett. Förutom stress över att behöva göra saker (som vi hade när vi fick ett sommarbarn samt dessutom tänkte mycket på förändringar i och med våra nya roller som föräldrar), och framför allt – med helt annan rutin. Vi behöver inte känna oss så oroliga. Vi har tiden och vi är avslappnade. Det är så skönt.
- Med tvåan kände vi oss förstås rutinerade med ”allt”, men att ha ett syskon som är knappt 2,5 år kräver betydligt mer. Jag minns konstanta känslor av dåligt samvete eller tankar på hur man skulle göra det på bäst sätt för storasyster snarare än lillebror. Att man ville lägga ner Max själv så ofta som möjligt för att visa Stella att han inte tog så stor plats och inte var konstant i våra famnar. Samtidigt skulle hon inkluderas extra, roas och ja… allt som kommer med en 2,5-åring. Nu kan vi fortfarande ”allt”, och vi kan ge lillasyster vår tid och närhet till (näst intill) fullo.
- Vi har en familjens bebis. Det är så otroligt häftigt att se hur Stella och Max reagerat och reagerar på att ha ett litet syskon. Dels är de så gulliga så att jag även om det verkat så innan inte kunnat hoppas på att fascinationen och kärleken skulle vara så stor på en gång. De hjälper till, de gosar och myser, de inkluderar henne konstant. De vill ha henne liggandes på köksbordet när de gör läxor/ritar (och först då vill Stella förklara sina lästal i matten mer noggrannt, för hon lyssnar ju!), Stella vill väckas av henne genom att vi lägger in henne i hennes säng för morgongos, Max sjunger sånger för henne, vaggar vaggan och bistår med nappar och strumpor och allt möjligt. Båda ville ha upp foton på sig med henne på väggen i sina rum, så när vi igår skrivit ut några bilder så tog de även med dem till skola/förskola och visade stolt alla sina kompisar (och kompisars föräldrar, haha). Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag ser fram emot dagar och tider som kommer när vi blir ännu mer invanda i livet som en familj på fem.
- Jag (vi) är vana och har direkt distans även till föräldrarollen. Det är inte en stor, livsomvälvande förändring för oss som personer som hänt – föräldrar är vi redan. Vi vet redan vad vi vill värna om förutom barnen och familjen (som varandra såväl som egentid och sånt) och vet att det där andra kommer igen – och kan redan prata om hur. Dessutom har vi inte onödigt dåligt samvete eller oro över saker, vi kan slappna av – och eftersom vi också vet att bebistiden går otroligt snabbt så vet vi att det är värt att maxa njutningen här och nu. Det är liksom bara så avslappnat.
- Det här är vår sista bebis, och det gör nog också att jag (vi) njuter ännu lite extra. Inte lägger ner henne i första taget, utan sitter ner och sniffar på hjässan timme ut och timme in. Det finns inga krav – inga andra än att njuta och vara i nuet. Med världens ljuvligaste lilla bebis, och en nu fulltalig familj.
Visst vet jag att det kommer att komma dagar och tider som är betydligt jobbigare, att jag kommer att bli arg på även det här barnet – ofta, mycket och ibland oförklarligt. Att det kommer att jagas, tjafsas, torkas och meckas. Allt sånt. Och jag känner just nu att just det här spädbarnsstadiet är så sjukt jäkla magiskt så jag vill frysa tiden för alltid… Men sen har jag två barn och vet att jag tycker att varje ålder är fantastisk och att det blir roligare för varje dag som går. Att jag till och med ibland drömmer om livet med tre halvvuxna barn och hur det kommer att vara. Med andra ord – att resan bara börjar nu, och att jag ska njuta maxat från början och till slut. Från idag och in i framtiden.
Min tanke idag är rakt igenom tacksamhet.