Andra sidan. Vi känner den nu.

Vi använder uttrycket rätt ofta, och i våra kompisumgängen är det ett vedertaget uttryck. “Andra sidan”. Det är sidan man kommer till när barnen gått från riktigt små till en nivå där de inte kräver exakt samma omsorg hela tiden. Gränsen är förstås flytande, och beror ofta på en familjs intresse. När kan man faktiskt få slappna av och själv se en film eller läsa en bok under en längre flygresa, när kan man gå på bio ihop och se något alla har behållning av, när kan man sitta på en restaurang i umgänge istället för förmaningar, när kan man gå på en fotbollsmatch och veta att barnet håller sig nära och såklart i en familj som vår; När kan man åka skidor ihop på riktigt hela familjen?

Andra sidan, är ni klara?!

Ibland säger vi “andra sidan” och garvar åt ironin, i en situation som inte alls känns andra sidan. Ibland nickar en familj åt en annan när ett nytt barn kommit. Andra sidan, long gone.
Ibland jublar vi andra sidan när det faktiskt känns som att den är där.

När Stella var 6,5 och Max 4 år och några månader åkte vi för första gången på många år till fjällen med kompisar. Innan det hade vi känt att våra dala-kompisar, de som frågat om vi ville haka norrut, hade för oss så pass mycket äldre barn så att det skulle kännas mest frustrerande. De skulle åka runt i skidsystem ihop med sina barn eller stundtals utan, och sedan sitta på en after ski och kunna slappna av medan vi bara skulle harva i barnbackar, hantera starka viljor och utbrott och jaga barn. Ungefär så. Så tills dess höll vi oss i Romme men i april 2015 och med barn på 4 och 6 år åkte vi till Vemdalen och alla 4 i familjen åkte tillsammans i systemet och hemma i stugan lekte de över åldersgränserna. Ljuvligt!

Och i magen hade precis Meja flyttat in, en månad innan eller så.

Andra sidan… hej, och hejdå!

Nu är det Meja som är nyss fyllda 4 år, och även om hon har stått på skidor i två år så är det nu hon kan göra annat än att åka rakt fram med sele som säkerhet (läs mer om det här). Nu åker hon blåa backar med full säkerhet i svängar och broms, och selen tar vi till för att säkra upp i brantare partier. Hon tog när vi kom till Åre för en vecka sedan direkt vid från förra årets åkning och var helt stabil, men de fem dagar hon nu lagt bakom sig med skidskola i nivå 2 har gjort så enormt mycket för kunskap, stabilitet och skidglädje. Hon har så mycket av den varan, och verkar på riktigt älska det. Efter 1,5 timmes skidskola är det hon som direkt vill åka mer och idag tjatade hon upp sig på toppen när vi nog egentligen trodde att hon skulle vara orkesmässigt färdig för dagen. Det hela gick strålande, och sedan tog hon några åk till.

Det var ingen dåligt vacker dag hon gjorde sin riktiga Skutan-premiär, det får jag säga. 27 december 2019, åh ljuvliga dag!

Det är inte rakt igenom harmoni när vi åker, för det är någon som åker för snabbt eller någon för långsamt, någon som behöver hjälp eller någon som är kall, någon som tappat lust eller någon som vill ja inte vet jag men något inte alla vill iallafall och så vidare i oändlighet. Men det är mycket harmoni, ändå! Mycket skidglädje och jäkla härliga dagar. Meja kommer behöva assistans länge till – så länge vi fortsätter att inte bara välja blått och det har vi inga planer på – men Andra sidan. Jag känner doften av den, starkare och starkare för varje dag.

Annat våra barn gör? Tar hand om varandra jättefint rätt ofta, och åker hem såhär och bjuder föräldrarna på några egna åk på eftermiddagen. Blown away av detta! Doften av andra sidan. Älskat och älskar småbarnsåren, men älskar doften, det gör jag utan tvekan.

  1. Även om det aldrig skulle handla om skidåkning för mig (har stått på ett par skidor en gång i hela mitt liv, och då menar jag just stått på, inte rört mig på dem) så känns det igen. Andra sidan.
    Mina är 9 och 6 nu och det var bara några dagar sedan när jag stod i duschen och det slog mig att jag inte behövde stänga av kranen för att höra om någon slog halvt ihjäl sig eller ropade utanför.
    Jag är också på andra sidan nu… Det är fint och lite nostalgiskt.

    1. Men ELLER HUR är det så. Just det där – “åh jag kan göra detta!”. I stort och smått. Komma hem och landa i soffan några minuter innan maten ska göras. Bara en sån sak!
      Hade en vobb förra veckan. Är inget stort fan av det, men att jag kunde ta ett långt möte med Meja hemma. WOW!
      Konstant koll och hjälpande, det är bakom en nu. Men håller med om att det är nostalgiskt. Att Meja är 4 år ger en sådan påminnelse om vilken ljuvlig period det är som nu är bakom de andra. Hehe. Aldrig nöjd. Men viktigast är väl att uppskatta den tid som är för det den är. <3

  2. Ja! Fattar precis! Åker inte skidor men det märks tydligt på andra saker – att vi är på andra sidan nu. Eller en annan sida iaf, som förvisso kommer kräva en del de kommande tio åren eller så med aktiviteter, läxor, vänner och relationer osv. Men inte det där ”var är NN!! Glöm inte extrablöjor! Shit, hittar inte nappen!” osv osv. De stora kan passa den lilla. Alla har någon slags självbevarelsedrift. Vi kan göra saker på ett annat sätt. Jag älskar det! Har med visst vemod sagt adjö till bebistiden (som har sin charm) men är sååå redo för ”andra sidan” nu!

    1. Ja gu, kommer väl få känna det där med små barn små problem.. och det motsatta. Och tänka tillbaka och säga att “att vi inte fattade då hur lätt det var och hur små utmaningarna vi då tyckte var stora var”. Hehe.

      Jag tänker rätt ofta att min kropp är så mycket min nu. Det finns liksom en aura av luft och (ofta men inte alltid) energi runt mig. Det är inte en eller flera andra som är i min absoluta bubbla hela tiden. Så skön känsla.

      Välkommen till oss båda till Andra Sidan!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
Ett vackert, prickigt sportlov