I förmiddags hade jag stämt träff med Sofia, tjejen bakom peppiga bloggen Uppochhoppa. Hon var nämligen inte sen att svara ja när jag berättade att jag skulle ta mig runt Totthummeln i så snabbt tempo jag bara mäktade med – vilket alltså inte för den skull betyder särskilt snabbt – och frågade om hon var sugen att haka. Typiskt sådant som är ännu roligare att göra när man har någon att snacka med, liksom!
Planen var att bli riktigt trött, men ändå ha fokus på genomförande och upplevelse. Jag tänker ofta på det – hur jag vill kunna och klara allt. Jag är van vid att inte ha några direkta begränsningar. Det är mitt mål med min träning – att träna för att kunna klara allt, att ha en mångsidig kropp och känna att den är med mig utan begränsningar. Nu är Meja just fyllda 8 månader och under en lång tid har jag jobbat målmedvetet och fokuserat för att komma till den punkten; när jag klarar att träna med det som mål. Med andra ord så har jag ungefär tränat för att klara att träna för att klara allt jag vill. Jag är där nu – där jag kan börja träna. Inte där jag kan klara ”allt”. Det är en viss skillnad – men med fortsatt fokus på att vara medveten och öka utifrån dagsformen – som blir bättre och bättre – kan jag det säkert snart. Snart nog.
Vi började ganska piggt idag, då vi gav oss iväg på led 213 som Totthummeln runt heter. Visserligen gick det en hel del uppåt, men vi joggade på och det kändes snabbt både i mina lungor och i mina ben. Leden är dryga 4 kilometer och består av varierad terräng – från somrig pist och grusväg via stig fylld av rötter och stenar till kalfjäll – och vi blev snabbt varse att det är betydligt mer gå på leden än springa. Det gjorde förstås inget – jag blev trött, och det var härligt att ibland komma ihåg att lyfta blicken också, för utsikten Åre bjöd på var magnifik. Fjällen, alltså!
Sen kan man väl också nämna att det där med ’gå’ också var en underdrift långa stunder. Efter vår jogg från starten vid Fjällgården och upp mot platån mot Björnen och Fröå – och vidare därifrån gåendes upp för det brantaste partiet upp mot Totthummelns topp (som man inte behöver ta om man vill göra leden runt men som helt klart känns givet för dagar klara som denna) – så trixade vi oss ner genom delar som definitivt inte var del av leden. Frågan är om det ens var riktiga stigar? Vi klättrade över lera, rötter, stora stenar och fick ibland svinga oss runt och under träd. Där och då undrade vi möjligen var vi hade hamnat och hur det kunde bli så egentligen – men det roliga uppvägde med marginal. Upplevelsen!
Så, med andra ord kan jag inte alls ge någon redogörelse för den exakta leden Totthummeln runt. Men – jag kan lova att trailrunning, även om den innefattar stora delar klättring, är något helt fantastiskt.
Tidsåtgången? Drygt 1,5 timme… för den rutt vi, helt omedvetet, tog. Och nog fick jag det jag var ute efter – trött kropp och energifyllt sinne. Och en himla härlig stund med Sofia, förstås!
