Där sitter hon, och tittar helt oförstående och ovetandes upp på ett historiskt tillfälle. Ett direktsänt tal, av en nyutmämd amerikansk president. Den 45e i ordningen, men en helt ny sort i ämbetet. En uttalat sexistisk, rasistisk, islamofobisk, homofobisk, fördomsfull man – som utöver det avfärdar det reella klimathotet med en axelryckning.
Hennes framtid! Vår framtid!
Det skrämmer något så oerhört.
Jag vet inte vad det ska till för att bryta det här?
De högerextremistiska vindarna som blåser, i USA såväl om i hela Europa. Kommer ett uppvaknande och en omvändning? Eller kommer det fortsätta, kommer tänket om vi och dom, mitt och ditt vara det som kommer råda från idag och igår och vidare – ännu starkare – in i framtiden? Kommer kvinnor fortsätta att ha så långt kvar till makt – en värld som jämlika – som de har idag och kämpat för i årtionden, århundraden – eller kommer avståndet vara ännu större?
Sa jag att det skrämmer?
Donald Trump är inte en vanlig uppstickarkandidat som tar röster av missnöje – för han är en som gör det trots sina öppna uttalanden kring saker som i grunden skakar om den viktigaste grundläggande princip vi har – den om allas lika värde.
Så där satt hon imorse, medan snön singlade ner ute och förvandlade världen utanför till ett med ett tjockt, mjukt, vitt täcke, och världen bortanför det förändrades – till något som upplevs som ännu kallare, och betydligt mörkare.
Ofta tänker jag att det känns helt galet att ha satt barn till en värld som ofta skrämmer, men vad vore alternativet?
Barnen är hoppet – vår chans. Jag vill inte ha ångest över att ha satt dem till en dålig värld, utan ska se till att de blir dess räddning. Uppgiften att uppfostra mina barn till att förstå allas lika värde har aldrig känts svårare, men aldrig heller mer viktig.
Jag fortsätter idag.