Snacka om att man kommer hem med full energi och lust till barn och familjeliv när man varit borta själv – och utan det ansvar man är van att ha 24 timmar om dygnet. Det har varit en avslappning som knappt går att beskriva, och så himla värt. Samtidigt hinner förstås längtan bli enorm (även om jag hävdar att om man väl åker iväg så är det rätt dåligt slösad energi att längta – bättre att fokusera där man är) – det är inte så bara att lämna sina barn. Värt utan tvekan, men rätt tufft. Det är lätt att tro på förhand att det handlar om att kunna lämna, men det handlar snarare om att vilja och att våga när det väl kommer till kritan. Barnen klarar sig – man behöver inte tro att man är fullkomligt oersättlig (den korta period det handlar om) eller att barnen kommer att få längre men av att få vara utan en förälder några dagar; Det är sin egen känsla man får jobba med.
Jag möttes av tre glada barn i fredags, och saker var snabbt som vanligt igen – och fredagsmyset var det mysigaste ungefär någonsin.
Hur som. Full med lycka över att vara hemma med barnen och lust att bara till 110% gå in för dem, så kan jag ändå konstatera att en vuxen på tre barn är lite i underkant så fort det inledande myset övergått i som vanligt utmanande helg-logistik. Inte minst när det är många timmar i en icke-småbarnsvänlig idrottshall som gäller… hur rolig just den aktivitet än är. En trea som ”bara hänger med” var sant ett tag – men en ettåring alltså. Phew! Det är fullt ös det vill jag lova. En 6-åring som bara vill spela innebandy i en idrottshall med bollförbud i alla utrymmen utöver den av handbollscup fyllda idrottshallen också (får erkänna att jag letade på ett hörn och valde att slira på reglerna där – alltså, vad göra?). Fast nog myser vi, och min njutning är maxad!
Värst när det blir så, är nog ändå att sov- och mattider sliras rejält, vilket kan gå ut över så mycket mer än timmarna man pratar om.Idag åker Stella med en kompis till handbollscupen som fortfarande pågår, och jag och de två minsta ska snart bege oss mot ishockeyhallen.
Livets kontraster alltså. Gotta love them.
Frustrationen är däremot lite småstor kring att min telefon pajat. Jag spräckte skärmen på ett helt crazy sätt… Nämligen genom att jag ville fota en oerhört vacker gård i Franschhoek och missade att det var ett strömförande stängsel runt gården (hej Sydafrika) så jag och min telefon i handen fick jordens stöt. Den smällde till och hela glaset sprack – själv klarade jag mig, när jag väl hämtat mig från stöten, med lite förvåning och på ett sätt skratt över sättet det hände på. Hur typiskt mig? Däremot är det nu inte bara glaset som gett upp utan hela skärmen är fylld av färgglada streck så jag ser ingenting på displayen, och dessutom dras appar igång hur som helst och den har själv ringt upp flera personer och dragit igång wordfeud-matcher mm. . Jag tror dock ett skärmbyte ska räcka för att den ska vakna till liv igen. Hoppas! Jag känner mig lätt handikappad utan den, och det är inte helt optimalt att knappt kunna kommunicera med folk när jag rattar familjen själv. Håll tummarna…
(Bilden? Den längst upp. Inte tillräckligt fin för att vara värd de pengar det kommer kosta att laga telefonen – om den nu blir pigg igen av att lagas… håhåjaja)