Jag åkte inte direkt från ett vackert hotell med lyxig hotellfrukost till jobbet imorse, utan fick vända hem istället. Meja är sjuk, vilket hon varit från och till den här veckan. Själv är jag inte heller pigg, och det handlar både om egen krasslighet och dålig sömn denna vecka till följd av Mejas förkylningar.
Det är förstås stressande, i dagar som ändå aldrig räcker till tidsmässigt, och jag har ett barn i famnen och når inte ens datorn för att kunna lägga ett frånvaromeddelande – utan kan på min höjd blippa lätt på telefonen.
Men ändå – jag ska försöka vara i nuet idag. Inte kämpa för minuter vid jobbdatorn, inte anstränga mig för att klara mer än jag faktiskt orkar. Och så ska jag påminna mig om det som står nedan. Och sitta kvar just såhär och just nu, så länge det behövs.
Så här – en text jag skrev för några veckor sedan men som aldrig hittade sin tajming i publicering. Om kärlek och tacksamhet. En tvåårings knubbiga lår.
Ibland läser jag om någon som skriver att de saknar en tidigare version av sitt barn, typ som en knubbig liten tvååring med stora kinder och knubbiga lår – och så börjar jag nästan gråta. För att jag har en tvååring med stora kinder och knubbiga lår som snart inte kommer ha det längre. Som också kommer växa, bli större, klokare, lika härlig men på ett annat sätt och mer människa för varje dag – ni vet, det där som man som förälder längtar efter rätt ofta. Men väldigt ofta samtidigt inte längtar efter alls.
För, bli bara inte äldre nu!
Jag är så svag för tvååringar med knubbiga lår. Så svag för hur de lägger armarna runt ens hals och visar på alla sätt det går att man är den Absolut. Viktigaste. Personen. I. Hela. Världen.
Man är inte den personen i sina barns liv särskilt länge. Och de knubbiga låren rätas ut, i takt med att de springer snabbare – längre och längre ifrån en.
Hjärtsnörpet.
Då tänker jag att jag med hela mitt hjärta ska njuta av varje sekund varje dag. Inte sucka över att bli väckt av att det kommer ett litet barn nära mig i sängen på natten, som inte nöjer sig med en egen kudde utan vill ligga så att vi delar andetag. Små susiga andetag in och ut och in och ut med plutande läppar i total avslappning. Men samtidigt förstås på helspänn, för om man faktiskt försöker vända sig bort lite för att någon annans andetag – hur mycket man än älskar det och lever för det – är svårt att sova i, så rycker en liten till och kommer närmare igen. Och närmare. Tills man hamnat i ett och samma andetag och nästan en enda kropp igen. Sådär som för dryga två år sedan.
Meningen.
Att leva med barn är så jäkla svårt och så oerhört lätt, och jag hoppas att jag fattar att uppskatta varje sekund ändå – mitt i påverkad sömn, lager på lager på lager som ska på en liten lealös kropp, otålighet, otillräcklighet och trötthetsgråt. Att jag njuter av låren och goset, av alla ord som sprutar ur munnen och som det kämpas så för när liten vill berätta och sätta ord på saker den ännu inte har alla ord för, och att för några år eller fler vara den absolut viktigaste personen alla kategorier. Få känna ömsesidig villkorslös kärlek. Det är magiskt. Och här och nu. Jag är så tacksam för det.
Tacksamheten.