När jag kom hem från Åre kände jag så starkt att jag ville ha mer av det man kan få där, i livet hemma. Och, om jag skulle summera sommarsemestern så var jag nöjd med det mesta men kände att min mountainbike hade åkt lite för många mil på taket i förhållande till rullad distans på marken… Cykling i Åre och barnens åldrar gick inte ihop helt denna gång (och så prioriterade vi annat ska väl erkännas), och på de andra ställena försvann de allra flesta dagarna i en dimma av värme, sol och bad. Fullt normalt en sådan här sommar förstås.
Men jag kom att tänka lite på det där med att skapa sina dagar varje dag på året, och hur vissa beteenden blir att förstärkas, eller till och med enbart existera, på en viss plats. Ställen kan få den inverkan på en. Kanske hittar man mer mod, kanske är förutsättningarna bättre, kanske förknippar man ett visst ställe med vissa aktiviteter. Men.. kanske gör man det onödigt svårt för sig? Kanske kan resor och destinationer öppna upp, men nog bör man kanske ta med sig sina insikter och sin lust hem och applicera i hemmalivet?
Det är lite så jag tänkt med cyklingen i Hellas. Nackareservatet, som har ett av Sveriges kanske bästa områden för stigcykling. Stigar och leder som slingrar sig genom skog, över klapperstensfält och klipphällar, längs vatten i vad som tycks vara en blandning av hela landskapets landskap i ett och samma område. Det har jag så nära – lederna börjar fem cyklade minuter hemifrån. Det är sån lyx!
Men, anledningen till att jag så sällan öppnar dörren har varit flera. Inte minst har min osäkerhet på cykeln gjort att jag tvekat. Jag har helt enkelt inte kunnat tänka på cyklingen i just Hellas med enbart glada tankar. Många av stigarna – inkluderat den som går från min del av reservatet och fram till Hellasgården där övriga leder utgår ifrån – är så tekniska. De kräver kanske inte den mesta kunskapen egentligen, men de kräver en del pannben (av nybörjare). Viss säkerhet och självförtroende. Jag har saknat sådant.
Men, nu har det löst sig och vet ni? Jag är inte bara ute regelbundet – sedan vi kom hem från Åre har jag tagit varje chans som uppenbarat sig – utan jag har hittat den riktiga glädjen. Det är sjukt kul! Jag känner att jag blir bättre varje gång, och säkerheten växer i takt med varje kilometer. Eller inte ens kilometer – utan varje gång jag klarar en ny utmaning. Stenar i massor, spänger (visserligen tre i bredd men rätt högt upp) och annat längs vägen. Självförtroendet växer och nej det går inte snabbt men jag klarar det. Det är så kul!
Hemligheten? Jo, men jag tog till slut tag i det och gick ett steg tillbaka – från klickpedaler till vanliga platta. Det fick mina hjärnspöken att försvinna, och de var den stora skillnaden på att klara jämfört med att inte klara. Det satt, såklart, i huvudet!
Jag är så lycklig att ha kommit till punkten då jag vill, och jag vågar tro att jag kan. Då jag öppnar dörren och njuter av det som faktiskt finns precis utanför den. Natur, cykelleder och mountainbikekärlek. Jag visste att den var där hela tiden, och nu har den kommit fram. Som jag ska bevara, och underhålla den!