Med Stella förstod jag knappt vad folk menade när de sa att bebisen i magen ”sparkade”. Hon sparkade inte. Hon var vild. Det var liksom hela havet stormar och möjligtvis ordentligt buffande, men inte sparkar. Däremot konstant aktivitet, så det stundtals kändes helt galet.
Jag har sagt till min barnmorska att jag upplever det här barnet som mycket lugnare i magen. Aktivitet kände jag tidigare den här gången, men av lugnare typ. Hon sa dock att ”glöm inte att det du minns från din förra graviditet är sista tiden”. Och det kanske stämmer, för nu börjar det bli mer rejäl aktivitet. Däremot känns det mer som sparkar nu snarare än vändningar, sådär så jag ibland kommer på mig själv med att stanna upp mitt i en mening för att jag just åkt på en ordentlig kick.
Undrar om det säger något om personligheten. Isåfall kanske bebis nummer två kan sammanfattas med ”lugn men aggressiv”. Haha. 🙂