Förra veckan hade jag och Henke bröllopsdag. 15 år. Kristallbröllop. Alltså.. wow?! Hur bra har man inte gjort det då? Även om jag hävdar att det inte främst är att man gjort något bättre än alla dom, förmodligen procentuellt fler, som inte kommer till den punkten – utan att man haft inte bara en stark kärlek, en viss inställning och ett stort mått av kämpande utan även hyfsat stor dos tur längs vägen. Tur att utvecklas åt samma håll och inte olika, att ha varit och fortsatt vara den människa den andre vill spendera tid med, respekterar och är nyfiken på, inte behövt passera trauman som ställt saker på sin spets, haft möjligheter att välja livets dagar osv osv osv. Tänk att vi har ett liv, och att vi valt att leva det tillsammans, tänker jag ofta. Det känns givet då, att poängen är att valet att leva ihop ska vara för att livet ska bli bättre och inte tvärtom. Det är min ledstjärna.
Men oavsett.
Jag var i samband med 15-årsdagen på väg att skriva ett inlägg med rubriken ”och plötsligt, 15 år senare”. För, dagen innan den där bröllopsdagen satt jag i en högstadieaula i Nacka och lyssnade till alla som finns för att backa våra ungdomar. Polisen, ungdomsorganisationen Polarna, Maria Ungdom och en hel massa andra fantastiska samhällsfunktioner och initiativ som ska hjälpa och lotsa ungdomarna (och deras föräldrar) genom en jäkla utmanande tid. Det är inte så bara. Jag tänkte på att vi för 15 år sedan var redo att skapa precis allt på det sätt som vi ville det – landa och leverera jobb, köpa ett första efterlängtat boende, utveckla våra intressen, skapa livet – och att vi valde att göra det med varandra. Blev gravida lite tidigare än tänkt och gifte oss med en Stella redan på väg till oss. Hoppsan. Livets mest välkomna överraskning. De sa ju det på bröllopet, några som höll tal – att med tanke på hur fantastiskt vi skapade våra dagar så fanns det inget mer självklart än att vi också skulle ta livets nästa stora steg på ett lika fantastiskt sätt. Wow att ni skapar en familj – ni kommer lajva föräldrar på bästa sätt.
Gravid vecka 21 med Stella.
Kristallbröllop, alltså. Här skrev jag när vi firade 10-årig bröllopsdag.
När jag satt där i aulan och fick tips om hur ungdomar om inte på glid så med stor utsatthet för att hamna där – det är de alla idag – så var det inte utan att tanken slog mig så hårt. Jaha, så 15 år senare sitter jag omringad av från början likasinnade livsnjutande runt 30-års-just-vuxna-människor som börjat skapa liv och har det ansvaret? Lotsa våra ungdomar, ta hand om våra ungdomar. (Ja de sa just det där med ”våra ungdomar” i en massa meningar) Herregud. Vi levde livet, var kära, njöt av allt, förlovade oss på terassen till en bungalow med glipor mellan träplankorna, på pålar ovan en sakta rinnande Mekongflod i södra Laos… och var ett år senare gifta, gravida och 15 år senare… i verkligheten. Vi var ju absolut redo att ta emot en gullig bebis – åh tänk längtan när vi bodde där i lägenheten på Manhattans Upper West och jag var så gravid och gick mina Central Park-promenader med magen och till mina barnmorskebesök och min gravid yoga och… såklart vi är redo för nästa steg. Att bli en familj!
15 år senare är inte allt så lätt. Jag tackar absolut min lyckliga stjärna att allt fortsatt rullar på så fint, och jag vet att det inte är så för alla. Att vissa 15-åringar gör saker de inte ska än eller någonsin, inte mår så bra, hamnar på glid – i familjen där man ju bara skapade liv tillsammans den där tiden tillbaka. Att verklighet tär på familjer, och att det går rätt så snabbt från att man påbörjar allt det där till att man snart är i en situation där plattformen inte är densamma. Då de fina små barnen vi skapat växer upp. Oavsett om det går åt ett utmanande eller ett ”rätt håll”, så vill vi ju allra helst bara att de ska bli trygga i sig själva, självständiga, men fungerande och tillgängliga. Ha en förmåga att få bli lyckliga. Vi börjar släppa taget, steg för steg och del för del. Jag älskar processen av uppväxandet och frigörelsen. Och jag hatar den. Det var absolut lättare förut. Att se mina barn bli ungdomar är lika häftigt som att vara med om deras första, stapplande steg. Herregud de får vingar och flyger – bara de inte slår sig, hur gör jag detta?
Jag vet inte om detta inlägg började som ett långt försvarstal, eller bara tankar och att jag svävade iväg. Kanske en kombination. Det enkla hade varit att bara säga att jag tror vi bara har ett liv (även om jag hoppas på fler i någon form) och att jag med den familjefemma jag skapat har en kort period då just den utgör själva basen. Stella är snart 15… Det återstår några få år. Och att jag och vi baserat på det behöver passa på. Njuta av tiden, knyta våra relationer och minnen. Det vi gör nu är en så stark del av allt.
Jag lever på handbollsläktare och fotbolls-coachbänk, över en vardagsmiddag (där någon klagar på maten), i hämtningar och lämningar, kvällssaga och en aldrig sinande tvätthög och garv och pangande dörrar och en charktallrik framför brasan. Och allt där emellan. Det skapar en plattform och en helhet, den tar vi med oss för alltid – men det finns andra tillfällen som kompletterar i mer, och mer specifikt.
Så ja. Vi tog chansen när den fanns att resa under sportlovet. Jag skäms lite på något sätt? Tänker på att vi ju varit iväg (jag och Meja, och Henke på sitt håll) och att inflation och elpriser och klimat- och krigsoro påverkar vad man kan och kanske bör göra, men allt jag kan tänka på är samtidigt att tiden är knapp och att vi väljer här och nu. Förlåt, någon?
Vi åker på en resa nu. Jag lovar att alla resor framöver inte ska grunda sig i en så djup reflektion. Men så är det med denna.
Jag är så tacksam.
Och skriver detta på flyget mellan Stockholm och Doha. Vi mellanlandar och åker vidare. Drömresmål – jag fokuserar på det i kommande inlägg. Utan reflektion, jag lovar!