Dagens enda meningsskiljaktighet kom vid promenadförslaget. Stella ville verkligen inte. Men hon är ju sån ibland, fastnar i innelivet till vårt stora förtret. Så det fick bli mutor och övertalning i 190 (och ja, lite arg hann jag också bli…) innan vi kom iväg. Men iväg kom vi, och skönt var det! Maxen i bärselen och Stella i bee’n som äntligen går okej att köra nu när asfalten kikar fram mer och mer.
Häromdagen satt jag på kyrkocaféet och då såg jag helt plötsligt Stellas dagisgrupp utanför fönstret, på promenad. Jag såg Stella titta in i caféet, och det såg ut som att hon tittade rakt på mig. Jag blev helt stressad, för jag vet inte hur ett barn på dagis reagerar när de ser ens mamma mitt på dan sådär. Svikare, liksom! Men jag trodde att hon ändå inte såg mig så noga, för hon gjorde ingen reaktion. När jag hämtade den dagen så sa jag det till hennes fröken, och då överhörde Stella oss lite och sa glatt ”mamma, jag såg dig genom fönstret! På den andra restaurangen!”. Hon känner till restaurangen i huset bredvid det med caféet, för där är vi ibland. Så det var ju en helt rätt iakttagelse. Det här förbryllade mig dock lite, eftersom hon inte vinkade eller nåt. Reaktionen var liksom – noll, hon såg rakt igenom mig.
Sen idag under promenaden så gick vi förbi caféet och då pekade Stella och sa ”Mamma, där såg jag dig genom fönstret! När jag var på utflykt!”.
Så nog såg hon mig allt… Men hon var som sagt helt obrydd. Konstigt!
Har ni träffat era dagisbarn på dagtid av en händelse, och hur var då reaktionen?