Idag är första gången på väldigt länge som jag känt mig lite övertrött. Inte sömnig, nej sömnen är bra, bara spänd (i behov av en ordenlig, avslapnande massage) och lite trött på rollen Mamma 24-7.
Men tänk ändå, att när Max nu råkade somna och H gick ut med Stella och lekte, så är det datorn och bloggen jag sätter mig vid. Och spänningar släpper så sakteliga. Tankar sorteras. Det är så himla skönt, bloggen är min terapi tror jag och ger mer återhämtning än en kvarts vila.
Samla lite energi behöver jag också, för ikväll kommer storebror på en blixtvisit för att planera det sista av det toastmasteruppdrag vi har på nästa helgs bröllop.
Det blir kul, och just ikväll har jag inget emot en bra anledning att äta lite godare och ta ett glas rött. Kanske smaka lite lätt redan nu, i tystnaden som råder under mina ensamminuter idag.
När jag satt och tänkte på detta, hur slut jag just ikväll känner mig efter eftermiddagens intensiva parklek och kanske framför allt massa (självvalt) annat och inte minst tre hemmakvällar själv av de senaste sex, dök en dikt upp i mitt huvud. Jag vet att den satte uppe hemma på en anslagstavla när jag var liten… men jag fattade den aldrig. Varför kom ambulansen mitt i allt, liksom?
Inte förrän mååånga år senare förstod jag.
Nej, jag är inte där… alls. För jag struntar iallafall i det där med mattfransar, fönstertvättar och hembakt. 😉
Hon var en god moder
underbar, hetblodig älskarinna
förståelsefull hustru
framgångsrik yrkeskvinna
politisk engagerad
med fasta tider i motionshallen
Fönstren var nyputsade
mattfransarna nykammade
och det doftade gott i hela huset
av nybakt bröd och hemlagad apelsin marmelad
– när ambulansen stannade utanför