Sen på kvällen kom riktiga Midnattsloppet och det var min tur att springa. Något jag tvekade rejält på ända fram till eftermiddagen. Halsont hela veckan som just på given dag övergick till enbart förkylningssymptom gjorde att jag funderade både en och sju gånger. Inte längre farligt (som det kan vara att träna med halsont) så inget jag skulle tveka att träna på, men 10 km lopp är ju lite värre än så.
Men jag hade sett fram emot upplevelsen så, det var många år sedan jag senast sprang loppet (kanske 7-8 år?) så jag bestämde mig för att ställa upp och springa så att så jag kunde njuta av loppet rejält – och lyssna på kroppen.
Jag startade i en ganska snabb startgrupp, 2C (kan ha varit för 50 min-löpare?) och ingen trängsel alls (vilket det inte heller verkar ha varit i senare startgrupper). Så jag tyckte det rullade på bra från början och i bra tempo. Att jag fick min sko avtrampad och fick stanna och fixa gjorde att det ändå tog sin tid men i övrigt tuffade det på liksom. Det upplevs nästan som lätt nedför, första tre, och avklaras lätt. Sedan kommer ett par kilometers klättring, med den värsta backen avslutandes strax före 5 km med Sofia kyrka. Men åh vad läckert det är! Ljussshow hela vägen upp, marschaller längs hela backen och fullt med folk. Så inpspirerande! Jag försökte tänka på tips från FB-gruppen och hålla bröstet högt och titta mot toppen, och ta små klättrande steg. Det var inte så farligt faktiskt men såklart jätteskönt att mötas av gospelkören på toppen. Det är så häftigt – helt vitklädda och med vita peruker i ett upplyst tält, sjungandes ”aint no mountain high enough” på gospelvis. Mäktigt! Sen tuggas det på igen i områdena där de är allra mest (festande) folk. Superkul. Fjällgatan är fantastiskt vacker och generellt så tänkte jag på det jag vet inte hur många gånger igår – hur magiskt det är, hur vackert Stockholm är, hur ljuvligt det är att springa under en lysande måne och hur inspirerande det är med alla folk och alla många många musikstationer. Efter 8 km ska man sedan upp till Mosebacke och det är såklart en lååång och seg uppförsbacke och det då med drygt 8,5 km i benen. Men då är det ju så kort kvar så bara att ösa på. Jag sprang konstant men utan förkylning i kroppen hade jag pressat mer här (också). Sista kilometern rullar det ner mot mål i en väldig fart, och på ett upplopp som ser kort ut men är långt, så långt. Fast ingen idé att sakta ner då förstås!
Jag var supernöjd när jag gick i mål på 55:38, efter ett lopp där jag verkligen njutit av upplevelsen. Inte gått långa avsteg från min bekvämlighetszon (men såklart tagit ut mig rejält, jag vet ändå inte hur mycket mer det finns där – kanske inte mer alls) men haft en fantastisk kväll.
Att springa Midnattsloppet är som att uppleva ett 10 km långt disco på söder i Stockholmsnatten och ska man bara springa ett enda 10 km-lopp i sitt liv så måste det vara detta!
Min kompis J var grym. 44:38 – och då fick hon nummerlappen av bästa Hanna bara ett par dagar innan start. Imponerande!
Själv var jag supernöjd med tiden under omständigheterna, jag satsar inte mycket på löpningen nu och då är det härligt att ändå kunna njuta ett lopp, pressa sig men klara det, och få den fina upplevelsen och åter igen ett kvitto på hur fantastisk den är, den där kroppen.
Roligaste kommentaren var killen som haffade mig vid målgång och ropade ”Tack som FAN! Ditt lila armand (dvs min iPhonehållare) var det jag tog rygg på och som höll mig sista 2,5 kilometerna in till mål!”. 🙂
Älsk på sånt!
För att få en känsla tipsar jag annars om härliga bilder hos Jessica Clarén – se här!