Vädret överraskade idag, till min stora lycka – för mitt fixa-i-trädgården-sug är inte stort utan snarare enormt. Så efter att jag avslutat ett toppen-träningspass med lofsianen Ida på SATS Sickla på morgonkvisten hängde jag kvar i mina svettiga träningskläder i flera timmar för att på bästa sätt vilja och orka köra fysiskt jobb även i trädgården. Halle-freakin’-luja!
Vi (läs: jag) har ju egentligen tänkt invänta blommor och knoppar innan ytterligare röj av alla uppvuxna och vildvuxna härligheter för att inte ta ner något förhastat men det börjar slå över i ”låt oss ta ner så mycket som möjligt innan vi fattar vad det är vi tar ner”. Möjligtvis spelar det där med att allt ser risigt ut in, för det är ju svårt att se framför sig att det kan vara lummig grönska istället för allt grått ris. Tur att jag har även det dokumenterat här i bloggen – kolla områdena som är på bild nedan i septembertappning här.
Iallafall så började vi med att ta ner ett päronträd. Ja, jag vet – lite snyft över den – ett fint fruktträd som ståd sedan mååånga år och ger skörd varje höst… Men det står mitt i den yta som är parkeringsyta, och vi tog inte reda på päronen ändå. De var stenhårda länge, och sedan plötsligt övermogna och låg mosade i gruset nedanför. Jag är nöjd nog med de äppelträd som står på gräsmattan. Och ser ni busken bakom päronträdet? Jo, men jag gick loss på den också. Jag börjar lära känna mig själv. Jag blir nostalgisk och har svårt att agera – ”inte ska vi väl vara så dramatiska…” – men sedan när jag sätter igång tar jag lite mer, och bara lite till, och bara lite till och sedan – borta. Det är sjukt terapeutiskt att såga ner träd och buskar!
Gullregnet mot muren får förstås vara kvar.
Faktum är ju att den där busken med sina kompisar småbuskarna runt omkring gjort så att gången upp mot huset känts helt övervuxen. Detta kommer bli trevligare – men jag hoppas förstås att busken tar sig iallafall lite och ger mer kontrollerad grönska. Spännande.
Redan när vi precis flyttade in påtalade min svärfar att man skulle kunna rensa lite (mycket) och så få fram alla kantstenar hela vägen runt parkeringen, men det kändes långt borta tyckte jag. Då såg man knappt att det gick stenar hela vägen runt den. Men han hade såklart rätt – titta vad härligt när man fått fram dem! Sen skulle man förstås helst lägga riktig marksten över hela parkeringsytan, men sånt kostar ju multum så det lägger vi lite på is ett tag känns det som. Likaså skulle ”rabatten” kunna rensas och fyllas med mer ordentliga blommor och täckbark, men det blir också ett eventuellt projekt för senare år känns det som. En sak i taget och luststyrt, som jag sagt många gånger förut.
Väldigt öppet upp mot huset nu. Nästa helg har vi trädgårdshelg på riktigt med våra föräldrar, så då blir det till att snygga till denna yta rejält tänker jag.
Nästa helg åker även plommonträdet som är här närmast, mot cykelförrådet. Snyft. Men snart är syrenbuskarna gröna – det längtar jag efter!
När vi ändå var på gång grävde vi även upp de små buskar förra ägarna planterat längs poolsidan. Vi vill hellre ha en tydlig gräns med kantsten och stenfyllning.
Vi gjorde förstås också årspremiär med utelunch – korv med bröd är aldrig fel när man trädgårdsarbetar!
Sen var det dock slut på det roliga när barnen ville ut och påska. Vi kom hem lite för sent för det igår på skärtorsdagen så blåkullefärden fick gå en dag för sent. Det var inte så många grannar hemma tyvärr, men barnen tyckte ändå att de fick fin utdelning hos de som var det. De hade förstås gjort teckningar som de gav – här görs inga rena godisrajder utan jag tycker det är viktigt att försöka få dem att tycka att fokus är att önska glad påsk med något man jobbat lite med.
Max var sekunder ifrån att gå i sin gulliga kanindräkt men ångrade sig i dörren och ville köra spindelmannen istället. Well well.
En riktigt mysig långfredag med familjen fick vi, och jag är så glad att det är så mycket helg kvar!
________________________________________________________________________
Blogg100 – 34/100