Igår hade jag ett samtal som berörde mig långt in i själen. Jag och Annika har fått kontakt med ett par som just nu befinner sig i Senegal i Västafrika, och som tagit sig dit med cykel från Uppsala. Det slutar dock inte där, för de har runt tre år kvar av sin fyra år långa resa – om man nu kan sätta ett sådant tydligt avslut på en sådan resa. Möjligen att de ungefär då kommer att återvända hem, men en resa som denna slutar aldrig, tänker jag. Vissa resor förändrar en till varje minsta rot, och livet blir sig inte likt igen. Det är en omvälvande tanke.
Velovelo.se – Per och Carolina
Foto: Per Karlström, Carolina Nordfors, VeloVelo.se (samma fotograf för omslagsbilden)Visst måste man ha ett visst drag längst inne för att göra en sådan grej, och är tanken inte helt uppe till ytan så behövs kanske något som får den att titta fram och göra sig hörd. Längtan efter något annat. Något mer, eller i alla fall en annat typ av innehåll i livet. Ett liv med fler färgglada kapitel, mer upphetsning för större stimulans, och ett livspussel som rymmer mer äventyr, natur, kultur och tid tillsammans – som är ord de själva använder på sin hemsida för att beskriva målet med resan. Eller livet, det som pågår på resande fot.
”Det var när jag såg Familjer på äventyr och familjen som var ute och seglade jorden runt, och mamman i familjen tittade in i rutan och sa i stil med ”Det här är vår tid, som vi ger större utrymme, och inget i världen betyder mer än vår tid tillsammans”, som jag förstod att något liknande behövde göras”, berättade Per. Att de behövde tid, och ville fokusera på helt annat i livet än jobbet och ekorrhjulet.
Tänk att ett TV-program, eller snarare någon persons liv skildrad genom ett TV-program, kan sätta avtryck på ett sätt så att det totalt ändrar någon annans liv. Öppnar upp dörren till det där som finns där längst inne. Det är mäktigt.
Per och Carolina var helt fantastiska, och vårt samtal på sena kvällskvisten pågick länge. Jag och Annika satt hänförda och mestadels tysta, för från Per och Carolinas munnar flödade konstant orden – de riktigt bubblade av vilja och energi att berätta om sina upplevelser. Om människor, känslor och platser, om världen och livet och roten till allt det där viktiga. Det äkta. Det handlade såklart om deras resa, men ännu mer om en livsfilosofi. De frågor vi hade med oss på förhand för att säkra att vi fick svar på allt vi undrade besvarades automatiskt, och det som inte gjorde det kändes för trivialt för att fråga om. Vad är antal mil om dagen jämfört med känslan kring att stanna någonstans så länge man vill, eller trampa på så länge man vill? Så oväsentligt.
Jag längtar tills den kvällen (söndag?) då jag ska sätta mig med klippningen (vilket inte är en känsla jag har särskilt ofta), för att få höra deras klokheter igen. Det här kommer bli ett avsnitt jag kommer lyssna på igen och igen och inte minst vid tillfällen då världen känns mörkare. Det är nämligen också ett av de tydligaste budskapen – att världen är så vacker. Att människor är fantastiska, och att världen är underbar – och hur sjutton kan inte rapporteringen i media se ut mer så? För, media måste anstränga sig hårt runt hela världen för att leta fram allt det värsta för att få fram den bilden, när världen i huvudsak ned till minsta samhälle och nästan varje molekyl är det absolut vackraste som finns och godheten så påtaglig.
Snart har du avsnittet med VeloVelo i Att resa-podden i dina lurar, men så länge vill jag verkligen hänvisa till Per och Carolinas VeloVelo.se-kanaler; Youtube, hemsida och Instagram (med grymma bilder).