Jepp, det brukade min man kalla mig, för min ovana att tappa allt möjligt precis hela tiden. Nu heter jag ju inte så längre, och inte tappar jag så ofta längre heller. Eller ja, framför allt så tappar han lika ofta som jag, så han kan inte längre gnälla.
Så han skulle sett idag när jag kom hem och var väldigt hungrig, så tog en messmörsmacka samtidigt som jag ammade Stella. Tänka sig att jag tappade den upp och ner på hennes huvud. Jag skrattade högt, och där låg hon och blev smittad av skrattet och skrattade högt hon med. Glad värre men helt ovetande om hur rolig hon såg ut med messmör i håret och i stora kluttar över hela örat.
Tappet F. Okejrå. 🙂
