Jag har läst ett rätt stort antal blogginlägg och artiklar om att topptura vid Storulvån. Om att gå upp och göra Jämtlands kanske allra mest kända offpiståk Getryggen och kanske har jag även hört Sönner innan, som i Sönner Tväråklump – en av Snasahögarna. De i sin tur är 6 toppar och just Sönner reser sig 1406 meter över havet. Att ge sig upp på båda dessa berg och knata upp tre gånger till toppar och åka ner i tre olika åk har jag däremot inte läst om så många gånger – men det kan vara jag som inte grävt i underlaget förstås. Men, OM man nu ska ge sig på topparna runt Getryggen och Sönner på det sättet så kan jag berätta att det tar runt 18500 steg uppför med pjäxor och skidor (som väger!) under fötterna. Upp mot Getryggens ”sadel”, ner på baksidan, upp på Sönner Tväråklump och ner till dalgången, upp på sadeln igen och vidare till Getryggens topp och åter ner till Storulvåns fjällstation. Check!
Rekommenderar jag? Ja. Om man orkar och sedan kan spendera resten av dagen raklång i en soffa eller något annat mjukt.
Att göra tre åk där det först ska hudas på för att gå uppför, tas av för att åka neråt, tas på upp och av ner och på upp och av ner igen är rätt mycket. Men samtidigt; wow oh wow så oerhört fantastiskt! Vi gick lugnt och fint, tog många pauser och skyndade nog mindre än de flesta och var då ute från 9 till 16. En mäktig heldag!
Denna tur var vi få i gruppen så vi valde själva. Orkar och vill ni alla så tar vi den turen, sa guiden Jessica, och annars väljer vi annat. Är vi väl här och har en dag som denna så ser och gör vi så mycket som möjligt, kände vi.
Jag och min kompis C bokade oss på turen hela två månader innan datumet i början på april, just efter påskhelgen, inträffade. Det var efter att vi vid nyår gjort en halvdagstur vid Trillevallen med Outdoor Stories – en Åre-specialiserad arrangör med fokus på upplevelser – som vi fick mersmak på den lösningen. Med dem får man kunnig och trevlig guide, skön stämning med pepp och hjälp om det behövs och en upplevelse med fokus långt från prestation och prestige. Då visste vi inte hur förutsättningarna skulle vara denna aprildag men stjärnorna stod som allra mest rätt och vi serverades en vårvinterdag av allra bästa slag. På marken nysnö som fallit under natten, orörd och kall – fullkomligt gnistrande, på himlen en starkt skinande och värmegivande sol, i luften fräscha uppfriskande minusgrader och från väst liksom öst helt obefintlig vind. Otroligt. Nyp mig!
Jag älskade varje sekund. Jag älskade att gå upp för varje höjd – 400 höjdmeter ungefär per topptur gånger 3, att slå mig ner för lunch (gulaschsoppa i mattermos och god macka med salami och brie) eller pausa för en fika med lite ny energi inför en ny stigning, att titta upp och ut över mäktiga vidder och förstås; att åka ned genom ett perfekt täcke av mjuk, orörd snö i enorma fält. Svensk fjällvärld – tänk att vi har detta?
Att jag älskade att åka ner är kanske mest överraskande. När det ska vändas nedåt blir jag… ganska nervös. Det är något lätt läskigt att inte känna till hur underlaget ska kännas. Offpist är inte bekvämlighetszon, tänker jag och stressar upp mig lite. Men, kanske var det ändå här det hände – här det vände. För trots viss nervositet på den första toppen, och den andra, så kände jag bara lycka på vägen ner båda gångerna. Lycka och tjo-freakin-ho får man har det såhär!? Det tredje åket – det mest klassiska och kanske enklaste av dem – Getryggen, så kände jag ingen nervositet på toppen. Jag kände bara pepp och njutning.
På hösten däremot ser det ut såhär runt Storulvån – läs om Jämtlandstriangeln på hösten här.
Något mer utförligt om toppturerna och linjerna har jag inte för avsikt att skriva. För egen del kommer jag att köra med guide även nästa gång – för sådan kommer det att bli. Däremot kommer här en hel drös med bilder från denna ljuvliga dag, med väder från sin allra bästa sida.
