Innan jag fick Stella hade jag ingen som helst fundering på det här med amning. Eller ja, många av mina vänner har ju såklart gjort det, och de flesta har delammat till runt 8 månader. Nu vet jag inte exakt, för innan jag själv väntade barn hade jag inte så stort intresse av dylika detaljer. Så jag har väl mest tänkt att "jo, det ska man ju göra om det funkar, men om det inte funkar så är det ju så", och att just till runt 8 månader känns lite lagom. Jag tillhör en av de som lite ogenomtänkt (?) och lite provokativt kan tycka att det ser lite "äckligt" ut att amma ett stort barn, och då menar jag runt 1½ år som springer själv och lyfter på sin mammas tröja och typ säger tutte.
Nu tycker jag visserligen fortfarande att det finns en gräns när det känns okej att amma, när det fortfarande fyller ett behov för barnet, fast den gränsen har nog skjutits lite framåt. Den ligger inte kvar på 9 månader längre iallafall, kanske snarare 1 år.

Sen kom då Stella. Direkt hon lades på mitt bröst så började hon leta, och hittade direkt bröstet och sög med riktigt bra teknik för att vara en sån nybörjare. Barnmorskorna var positiva värre. Att det var så pass ovanligt att det funkade jättebra på en gång förstod jag inte då. Det dröjde faktiskt ända tills första träffen med mammagruppen, innan jag fick veta att det varit så för bara en bråkdel av oss. Det var historier om sondmatning, barn som inte ville suga och barnmorskor som slet i brösten på sina egna sätt som alla skiljde sig mot varandra. Ett evigt pumpande i ett kalt sjukhusrum, med tomma platta bröst som ömmade.

Jag hade också sagt att jag hört många som i efterhand förstått att deras barn skrikit så för att de var hungriga, dvs inte fick i sig tillräckligt, och därför hade jag köpt hem ersättning och flaskor, för att kunna testa att komplettera om det var så. När jag väl kom hem ville jag inte se åt de där flaskorna, för nu fungerade ju allt så bra och jag hade insett att det faktiskt kanske inte var så "bara", och det sista jag ville var att ställa till något som faktiskt fungerade bra! Dock testade jag att ge någon gång när Stella var otröstlig, för jag vägrade låta henne vara hungrig. Nu togs dock inte flaskan emot ens då när hon var nyfödd, och det verkade faktiskt som att jag hade bra med mat. För övrigt den eviga frågan man fick "har du gott om mat?". Egentligen en ganska korkad fråga tycker jag, hur ska man veta och dessutom, hur känns det om man inte har det? Och vet man det helt hundra själv? Det kanske räcker med sin egen osäkerhet sådär de första veckorna…

Sen kommer ju jobbigare perioder också. Det kommer några ökningsperioder under de första 8 veckorna som kan vara tuffa att gå igenom. För min del så gällde en lättöl om dagen och mängder av amningste. Samt en bebis som snuttade sig igenom hela vakenpass. Men det var det värt! Dessutom handlade det bara om några dagar, max en vecka, vid varje sådan period, så det vara bara att kämpa sig igenom.

Men iallafall. Amningen fungerade på en gång, och aldrig aldrig hade jag kunnat föreställa mig att känslorna kring den skulle kännas så starka. Jag tyckte det var en helt fantastisk känsla att ge mitt barn mat. Och mitt i detta så är den upplevda känslan av närhet och symbios bara bland det starkaste jag någonsin känt. Det är när jag ligger med Stella bredvid, ätandes, jag tänker att "är jag tokig, ska jag verkligen bara göra detta max en gång till? Jag måste ju ha minst 5-6 barn till!". Ja, sen vaknar jag ju såklart upp ur den tanken minuterna senare, till H’s stora lättnad.

Det kanske också var därför jag från början var så uppriktigt sagt rädd för att börja med smakisar. Fast sen fungerade ju det också, och det råder ingen tvekan om att Stella fortfarande ammar mer än gärna. Betydligt mer gärna än hon äter fast föda vill säga. Om en dryg vecka blir Stella 6 månader, och då ska man helst ha fasat in minst ett helt mål mat om dagen. Det kommer vi göra, hon kommer få riktig mat till lunch, och dessutom sin gröt på kvällen. Däremot fortsätter jag delamma så länge det känns bra. Det kan bli till 8 månader. Men det kan också bli längre. Vi får se. Så länge känslan är ömsesidig, och det känns bra. Innerst inne hoppas jag kunna delamma, kanske första på morgonen och sista på kvällen, ända fram till sommaren.

Jag hävdar fortfarande att det är viktigare med ett mätt barn – hur det nu än går till i praktiken – än att amma till vilket pris som helst. Utan tvekan! Jag vill bara skriva ned och minnas mina känslor, och hur mycket jag faktiskt uppskattat amningen. Samtidigt så är jag inte en sån där som bara tänker på amningen som en stund av närhet och sitter och ser mitt barn djupt i ögonen under tiden. Nej, här har SATC-boxen gått i bakgrunden, eller så ligger jag och läser samtidigt eller ja, vad som. Men känslan finns där ändå.

Så ett tag till blir det absolut. Än så länge verkar Stella uppskatta de här stunderna lika mycket som jag. Och det är såklart det viktigaste.

Följ mig!

Mer läsning...
Jag längtar dit där själen skrattar