Kan det vara nåt? Kan man klara att lämna sin lilla bebis i 3 dygn för att åka hit? Jag hade ett löfte till mig själv innan Stella kom. Ett löfte om att inte bli för bekväm och mesig, att våga, och att fortfarande värna om mina egna intressen och åtaganden. Så, även om det kommer vara med en stor dos längtan och förmodligen en aning magont så ska jag åka med jobbet på vår årliga konferens, som i år alltså går av stapeln vid Comosjön, som ligger i norra Italien, nära Milano. Och när jag väl är på väg så ska jag tamejtusan njuta också!
Om jag lyckas lägga lock på de värsta sakna-känslorna, så tror jag att min "lilla" utflykt kommer att vara bra för både mig och Henke. För mig som får komma iväg, och konferera men framför allt ha riktigt roligt med mina arbetskamrater, och för Henke som får ha 100% ansvar för vår lilla tjej i några dagar.
I slutet av april bär det av, när Stella är 9 månader. Det ska gå! Eller vad tror ni?
Jag tackade ja när jobbet kollade av så att jag ville följa med. Sen hade jag tokångest hela kvällen och undrade vad jag gjort. "Hur tänkte jag nu?!" typ. Nu jobbar jag på min egen inställning… Resan lär bli grym, men grym är nog även ordet som bäst beskriver hur Stella-längtan kommer kännas. 🙂