Begreppet "Långlunch" betydde när jag jobbade att man tog en lite längre lunch, kanske för att luncha med en kompis, hinna med en affär eller två, eller så. Man landande då på kanske 75 minuter istället för knappa 60.
Idag träffades jag och min chef för just en långlunch. På mitt jobb blir man bjuden på lunch när man fyller år, så eftersom han också är föräldraledig så rullade vi in våra två buggor på Berns i slutet av lunchrusningen.
Dryga två timmar senare var vi ensamma kvar. Vi hade då njutit en ruggigt god (men enorm!) sallad med kyckling och cashewnötter från Berns asiatiska kök, några koppar kaffe, och våra kids var redo att sova. Schysst lunch! Och som sagt, långlunch på dryga två timmar, ja det är en långlunch á la föräldralediga det…
Personalen på Berns var väldigt gulliga så på det viset kände man sig välkommen med barn, men i övrigt tror jag att klientelet där – uteslutande affärsfolk – inte uppskattar högljudda barn särskilt mycket. Så det var ju tur att våra båda skötte sig exemplariskt. 😉