Det är lustigt det där med hur dessa kurvor fascinerar folk. Föräldrar generellt, mor- och farföräldrar (ej Stellas, men hört skrämmande exempel i mammagruppen) dessutom, och förutom dessa även typ alla andra runt omkring en. Himla konstigt faktiskt! "Oj, vad stor", "Oj, vad lång", "Oj, vad kort", "Oj, vad liten".
Tänk om man skulle hålla på så till andra vuxna också. Oj vad lång och tjock du är, hur mycket över medelsvensken ligger du egentligen? (Okej, vissa gör det visserligen, men det lär ju mest bara tyda på låg EQ eller nåt.)
Visst kan det vara intressant att veta hur stora bebisarna är, och jag frågar också ibland samma sak. Jag menar det helt utan värderingar dock, och det gör säkert många. Fast om man själv är lite fundersam i att sin bebis är liten eller smal eller tvärtom så skulle man säkert gärna undvika dessa kommentarer, även om de inte är uttalade på något negativt sätt.
I gårdagens inlägg menade jag inte alls att Stella är för smal eller något sådant. Hon hade bara avvikit ganska mycket från sin egen kurva. Och det är ju denna kurva som är intressant, inte någon "normal"-kurva eller så. Vi har en lång tjej, inte så konstigt när både jag och H är långt över genomsnittet… Matdiskussionen igår handlade allra mest om hur jag kunde lägga upp det för att möta hennes uppenbart högre energibehov nu. Dessutom med utgångspunkt i att hon helt plötsligt är hungrig igen på nätterna. Absolut inte för att det är någon fara på taket eller så.
På det stora hela så märks det ju på barn som mår bra, oavsett vikt och längd. Äter glatt, är pigg, utvecklas – då mår också barnet bra! Oavsett hur deras vikt och längd ser ut i förhållande till genomsnittet.