Inatt har Stella sovit hemma hos sin faster, och vi som kom hem i bra tid efter den trevliga 30-årsfesten kunde få en riktigt god natts sömn med lång sovmorgon. Jag, som brukar ha svårt att sova ordentligt när Stella är borta, och vakna titt som tätt för att något ”saknas”, jag hade verkligen intalat mig att nu var allt som det skulle och det var bara att sooova. H brukar däremot sova hur bra som helst när Stella är borta, vilket kan reta mig lite. Avundsjuk.
Inatt har jag sovit hur bra som helst, och vaknade 20 över 9 och kände mig hur utsövd som helst. H hade, citat: ”drömt sin värsta mardröm någonsin”. Han drömde att han haft ansvar för Stella, men plötsligt var hon bara borta. Så han hade varit uppe i sömnen och letat efter henne i hela lägenheten, i trapphuset och på balkongen. I säkert 5 minuter. Tills han kom på att hon helt enkelt inte var hemma.
Under tiden sov jag gott. Jag märkte inte ens att han var uppe och härjade.
Jag undrar om det är min återkomst till arbetslivet och hans start som föräldraledig som påverkat oss. Kanske?