Ibland blir jag så grymt irriterad på Louise Hallin, barnpsykologen på TV, när hon raljerar om att mammorna (notera: mammorna, och endast mammorna. Sällan något ord om papporna) lämnar sina barn för tidigt. Jag tror ju verkligen på att göra Stella trygg med andra vuxna. Och som jag skrev i inlägget med Dagisfunderingar så tror jag att dagisstart blir bra både för hennes och vår skull. Andra tror på trygghet från föräldrarna under en längre tid.
Jag får ju säga att trots min inställning generellt så är det nog så – att barnet blir mest harmoniskt av att ha sina föräldrar nära. Inte minst märker jag det på Stella.
Hon blev inte mindre mammig när jag började jobba. Pappa höjdes i status, men mammigheten är kvar. Än mer. När jag kommer hem på kvällarna är hon sååå glad att jag är hemma. Fast jag kan inte lämna henne ur sikte i princip en sekund. Hon gråter och gnäller när det sker. Och det är ju svårt att vara hemma och inte kunna göra något annat än att ge henne 100% uppmärksamhet. Hur gärna jag än vill.
Extra tydligt blir det när det är lite ”stimmigt” på kvällen, om vi har kompisar över eller så. Hon verkar väldigt rädd att jag ska gå igen. Och hon är ju inte dum… utan märker på en gång när det är så. Hon uppfattar ju språket, och hon förstår sminkning, packning av väska osv. Inte minst känner hon säkert av minsta lilla stress.
Igår kväll när jag skulle iväg på fest var hon enormt mammig. Dessutom var hennes farmor och farfar här, och eftersom de passat Stella tidigare så visste hon att hon skulle kunna bli lämnad med dem. Inget fel i det såklart, men hon vill verkligen inte att hennes mamma ska gå igen på kvällen.
Gråt, kläng och allt annat än harmoni var det igår. Det är så ibland. Vissa kvällar är verkligen riktigt, riktigt jobbiga.
Idag har vi haft den motsatta känslan här hemma. Det har varit bara jag och Stella under några timmar och hon har varit hur lugn och härlig som helst. Genomharmonisk, genommysig. Sötaste och charmigaste barnet ever. Samtidigt lekt själv ibland (fast oftast med mig), bara myst omkring och till och med låtit mig duscha utan avbrott och utbrott. Bara en sån sak. 😉
En fantastisk dag. Föräldraskap när det är som bäst.
Så ja, nog är närvaro från föräldrarna grunden för ett harmoniskt barn och visst är trygghet det viktigate för dem när de är små.
Däremot har jag fortfarande samma inställning kring våra ytterst medvetna val och prioriteringar. Trygghet med andra och att mamma som säger Hejdå faktiskt också kommer tillbaka, alltid kommer tillbaka, är något som hon lärt sig. En pågående lärdom.
Och förresten. Inte sjutton var alla dagar genomharmoniska när jag var hemma på heltid heller… Långt ifrån. Vi kanske kan konstatera att något riktigt facit inte finns. Helt förutsägbara är de inte, de små.