Nog är det så, att många saker i barnens personlighet visat sig på en gång, från allra första början. Iallafall för Stella – när man nu ser det i backspegeln.
När Stella och Emma var små – vi pratar 2 (Stella) respektive 3½ (Emma) månader, så sa vi att ”när de blir större kommer Stella klampa in och sno Emmas leksaker. Emma kommer ge dem snällt och Stella kommer bara bossa och ta plats”. Det är ju helt sjukt att det nu, 14 månader senare, är lite just så det är. Stella är pushigare, kaxigare. Emma lugnare, försiktigare. Inte i absurdum såklart, och inte till 110% eller på något sätt så att det ena eller andra är ”sämre” eller ”bättre”, men på det stora hela. Jag tror inte att det var ett sammanträffande att vi sa så – även om det då var på skämt, utan på något sätt visade det sig på en gång.
När Stella var pyttig (½-2 månader) vrålskrek hon om kvällarna, ca ½-1 timme per kväll. Jag trodde verkligen inte att det var magen, utan att hon blev övertrött. Det var bara då hon skrek. Det slutade i samma stund som vi fick bukt på hennes tidsrytm. Nuförtiden blir Stella riktigt ledsen och arg när hon är övertrött. Hon visar inte trötthetstecken på vad som kan tyckas ”vanliga” sätt – hon går inte in i sig själv, hon lägger sig inte på en kudde och softar. Det visar sig genom att hon får kort stubin, blir arg och ledsen. Och när det gått så långt har det ofta gått lite för långt, och hon har svårt att komma till ro.
Det är inte helt lätt att ligga steget före, men vi försöker såklart – framför allt genom rutiner. Fasta tider är viktigt för oss, av denna anledning. Och så har det ju varit ända från början…
Från dag 1 har Stella alltid låtit mycket. Jollrat, snackat – mycket mer än andra barn. Testat sin röst, och framför allt älskat att höra den. 🙂 Det är samma sak nu. Även om orden man kan förstå helt inte är så många så är hon aldrig tyst. Det första hon gör på morgonen är inte att slå upp ögonen, utan det är att säga ”mamma! pappa! dääää! mm mm mm. Vaknar hon mitt i natten så ställer hon sig inte upp eller härjar, utan då ligger hon och börjar säga saker. Namnamnam. Ekaeka. Biongbiongbiong. …
När Stella fick eget rum blev sömnen SÅ mycket bättre. Innan det vaknade hon alltid när vi gick och la oss, hur mycket vi än smög. Om vi nu går in på hennes rum när hon somnat för att hämta något eller så, så tittar hon ALLTID upp – oavsett hur tyst man är och hur länge hon sovit. Hon öppnar liksom ena ögat och spanar på en och säger ”mamma”. ”Ja, det är mamma, godnatt, nattinatt och sov så gott”, svarar jag och då vänder hon på sig och somnar om. Men vaknar till, det gör hon av så lite som att någon snyter sig i lägenheten tvärsöver gatan typ. (Som tur är somnar hon i stök, dock. Hon har väl fått vänja sig…)
Ville man när Stella var liten få henne att skratta så var det bara att köra på fullt ös med något fartfyllt. ”Och så kommer lilla musen och säger PIP” och ”Tittut” göre sig icke besvär, liksom. Samma nu. Upp och ner ska det gå, ligga i en stor hög på golvet och brottas, låta extra högt och mycket – det är DET som gäller om man vill höra hennes kluckande skratt.
Från dag 1. Det som gäller. Häftigt.