Idag på golfbanan sa en kvinna vänligt ”Vad trevligt att du har sällskap med dig på banan”, och syftade på min begynnande kula. Så det är så tydligt det är numera. Mysigt såklart. Och en gullig kommentar.
Men generellt så är jag så himla kluven till den här kroppsresan som en växande mage innebär, konstaterar jag efter att just ha lämnat spegeln framför vilken jag just klätt mig för kvällen. Även om det är helt fantastiskt och magen innehåller ett underverk, så kan jag inte undvika tanken på att jag bara blir större. Det är ju så. Och jag har inte något direkt 110% okomplicerat förhållande till min kropp från början, utan jag utkämpar en evig kamp på ett sätt. Jag tror att det är av den anledningen jag inte riktigt kan bara njuta av magen (med mera). Jag gillar inte att bli större helt enkelt. Hur mycket mirakel i världen det än är, och hur oerhört glad jag än är att få (och fått) uppleva det.
Det är nog därför jag inte njuter helt av att vara gravid, trots att jag nog mår så bra man bara kan i princip. Tänk att jag fortfarande kan motionera, till och med jogga! Det är ju fantastiskt. Och tänk att jag vanligtvis klarar att springa en mil på hyfsad tid, och gör det flera gånger i veckan. Tänk att jag bär på ett barn. Vilken fantastisk kropp jag har!
Det är ju så man ska känna, och njuta av varje vecka och varje nytt gram som bebisen i magen lägger på sig. Av den hälsosamma kropp man bygger upp, som (i bästa fall) ska ha reserver så man senare kan amma sitt barn.
Jag vet inte jag, jag ska inte säga att omvärlden påverkar mig direkt utan de här känslorna är nog mina egna att slåss med helt enkelt. Men att ständigt bombarderas med diskussioner kring hur mycket man gått upp/gick upp förra gången, folk som gått upp ”myyyycket” eller ”för lite”, det gör ju lite sitt till. Jag är likadan, det finns alltid (välförtjänade) komplimanger att ge gravida. Andra alltså.
Man uppmärksammas för sin kropp. Och den blir större. Jag är kluven, som sagt…