Idag på golfbanan sa en kvinna vänligt “Vad trevligt att du har sällskap med dig på banan”, och syftade på min begynnande kula. Så det är så tydligt det är numera. Mysigt såklart. Och en gullig kommentar.

Men generellt så är jag så himla kluven till den här kroppsresan som en växande mage innebär, konstaterar jag efter att just ha lämnat spegeln framför vilken jag just klätt mig för kvällen. Även om det är helt fantastiskt och magen innehåller ett underverk, så kan jag inte undvika tanken på att jag bara blir större. Det är ju så. Och jag har inte något direkt 110% okomplicerat förhållande till min kropp från början, utan jag utkämpar en evig kamp på ett sätt. Jag tror att det är av den anledningen jag inte riktigt kan bara njuta av magen (med mera). Jag gillar inte att bli större helt enkelt. Hur mycket mirakel i världen det än är, och hur oerhört glad jag än är att få (och fått) uppleva det.

Det är nog därför jag inte njuter helt av att vara gravid, trots att jag nog mår så bra man bara kan i princip. Tänk att jag fortfarande kan motionera, till och med jogga! Det är ju fantastiskt. Och tänk att jag vanligtvis klarar att springa en mil på hyfsad tid, och gör det flera gånger i veckan. Tänk att jag bär på ett barn. Vilken fantastisk kropp jag har!

Det är ju så man ska känna, och njuta av varje vecka och varje nytt gram som bebisen i magen lägger på sig. Av den hälsosamma kropp man bygger upp, som (i bästa fall) ska ha reserver så man senare kan amma sitt barn.

Jag vet inte jag, jag ska inte säga att omvärlden påverkar mig direkt utan de här känslorna är nog mina egna att slåss med helt enkelt. Men att ständigt bombarderas med diskussioner kring hur mycket man gått upp/gick upp förra gången, folk som gått upp “myyyycket” eller “för lite”, det gör ju lite sitt till. Jag är likadan, det finns alltid (välförtjänade) komplimanger att ge gravida. Andra alltså.

Man uppmärksammas för sin kropp. Och den blir större. Jag är kluven, som sagt…

  1. 🙂 Jag är tvärtom jag.. känner mig nog finare när jag är gravid än annars. Kan väl bero på att jag har några kilo för mycket i vanliga fall, när man är gravid så förväntas det ju ändå så då är det liksom “förlåtet” om du förstår hur jag menar.

    Sen att jag bara gick upp typ 6 kilo nu sista gången och idag är plus minus noll är ju rätt trevligt. Även om magen är avsevärt bulligare nu än innan 😀 hehe.. men men, det är smällar man få ta. Den går nog att jobba bort, hoppas jag!

    1. Det är ju jättemånga som känner sig finare gravida än vanligt, och det är ju så det ska vara. Det är ju fantastiskt!

  2. När jag var gravid med A resonerade jag som dig. Nu, i efterhand när jag har några ogravidrelaterade kilon för mycket kan jag riktigt längta efter en gravidmage igen.
    Liksom ha en ursäkt för att den putar! 😉

    Nåja, en vacker dag kanske den inte hänger över byxlinningen igen.

  3. Jag förstår dig till 110%, känner likadant. Eller kände kanske jag ska skriva. Hatade att bli större!! Har man tur är man en av dem som rasar i vikt när man ammar. Jag är nere på min ursprungsvikt nu och det är ju hur skönt som helst. Fast man blir ju aldrig riktigt nöjd… nåt kilo till vore bra åsså lite fasthet på det.

    Kramkram

    1. Ja för det är ju ändå det, att man vill ju ner det på en gång sen… Det gick ju bra för mig förra gången också, men vågar ju inte ta ut nåt sånt i förskott så nu känns det bara tungt.
      okej då, att jag började lite + jämfört med förra gången gör väl att det känns ännu lite tråkigare.
      Får bli innebandy i vår så snart som möjligt 😉

  4. Pingback: Gravid månad 7, vecka 28 «

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ mig!

Mer läsning...
stockholm vinter
Ju mindre jag skriver