Efter nattens amning hade jag svårt att somna om ordentligt. Max låg då kvar hos mig i sängen, och jag låg trångt. Varmt och lite obekvämt.
Jag vaknade till titt som tätt, och tittade på honom. Han sov fridfullt ena sekunden, för att i nästa sekund famla med de små armarna över huvudet. Snarka lätt, andas tungt. Ibland sträcker han lite på sig, och svankar med ryggen sådär som bara små spädbarn kan. Åter igen viftar han lite med de små armarna framför ansiktet, upp över huvudet men utan att riktigt nå hela vägen. Huvudet är för stort, armarna för korta. Han smackar med läpparna, höjer ögonbrynen som för att öppna sina ögon och plira lite men ändå i sista sekund bestämma sig för att hålla dem stängda. För att sedan åter falla i tung sömn, andas regelbundet men oregelbundet på samma gång. Små, små andetag. Som låter så lite men som är ett sånt underverk, vartenda ett.
Jag tror att det var därför jag hade så svårt att somna om.
Bredvid mig i sängen ligger ju ett mirakel. En underbar bebis, MIN underbara bebis. Livets största gåva. Jag flyttade ännu lite närmare honom. Lät det bli ännu varmare, och ännu mer trångt. Luktade lite på hans hjässa, kände hans huvuds små fjun kittla min näsa. Andades in hans doft, doften av en bebis. Min bebis. Livets mirakel.
Det är magiskt.
Vem behöver sömn?
Älskade lilla Max.
Vad självklar din plats på jorden är.