Idag har det danska kungahusets tvillingbebisar döpts. Josephine och Vincent blev det, fina namn. Framför allt Vincent, det är riktigt fint tycker jag.
Apropå dop så är jag lite ledsen att inte vi väljer att göra det. Alltså, ledsen av en enda anledning – att det nu skulle finnas en så klockren inramning. På kykcaféet där jag hänger flera gånger i veckan finns den mest underbara präst jag någongång träffat. När vi sitter där, jag och några mammakompisar, och luftar allt som luftas bör så sitter hon ofta med och kommer med klokheter. Inte dömande, nejnej. Bara med i den diskussion vi för tillfälle har, med sin fantastiska värme och livserfarenhet. Våra förmiddagar nere på kyrkis är som värsta terapin, helt fantastiskt. Vi har högt i tak, vår lilla mammaklick, och det är så mycket värt.
Sen är lokalen genommysig också, med fin utsikt mot vattnet. Det känns som hemma i stil och känsla, men andas ändå kyrka. Så tänk att döpa sitt barn där, med fina N som präst.
Men nu är inte dop vår grej. Jag har nämnt det tidigare när det var dags för Stella, och här skriver jag om vår namngivningsfest.
Jag är liksom inte kristen. Jag tror dock på något mer än bara det som är, om man nu kan säga så. Och på ett sätt representerar kyrkan det för mig. När vi gifte oss var det givet att vi skulle göra det i kyrkan, och välsignelsen då kändes verkligen som det – vi ingick inte bara ett administrativt avtal utan fick en ytterligare dimension på något sätt. Det kändes viktigt för mig. Jag tycker också att kyrkan fyller en viktig funktion i samhället. Det handlar kanske inte bara om Gud utan också om möten, omtanke och att finnas för varandra. På något sätt. Svårt att förklara.
Lite så tänker jag också om kyrkiscaféet, dit man såklart är välkommen oavsett vad man tror och inte. Människor möts, pratar, och bryr sig om varandra.
Men därifrån till att döpa mina barn… Näe. För dop är inte en namngivningsceremoni, utan det handlar om att döpa in ett barn i kyrkan och kristendomen, att barnet ska ta emot Gud och förenas med kyrkan. Mina barn får göra det valet själva när de blir gamla nog. Att kyrkan är en schysst lokal, att dop är en fin tradtion eller att kyrkis vore en helrätt inramning är alltså inte något argument för mig. Alls.
Så näe, det blir inget intimt och personligt dop i kyrkis. Men det kan mycket väl bli så för någon av de andra mysiga familjer vi umgås med här, och den dagen kommer en liten del av mig vara avis på det de får på köpet. Vilket minne av vår härliga tid här nere på kajen, liksom. Hoppas någon av dem tar chansen.
Vi hade namngivningsfest för Stella i Dalarna med mestadels ”min” sida – vad gäller ställe och gäster. Hon var då ett halvår, och inramningen var således vintrig. Max kommer få en liknande tillställning han också när han blir runt halvåret. Givet ställe blir då sommarinramning i Halmstad och därmed mer H’s sida. Det kommer nog liksom Stellas fest bli en härlig tillställning. Och helrätt, för oss.