Det är något fel på mig. Vad är det för fel på mig?
Jag tror verkligen att jag tillhör de som njuter ”mest” av att vara med mina barn. Som om det vore någon tävling… för det låter det nästan som när jag skriver just ”mest”. Jag menar inte så, men jag vet att jag njuter av dem i princip jämt. Att det där tålamodet jag begåvats med – som är lägre än genomsnittets, garanterat – bara ökar när jag är med dem, och jag klarar oftast det mesta med dem.
De är underbara. Det bästa jag har. Jag älskar att vara mamma.
Men jag vill inte gå ner i tid.
Varför?
Jag vet inte det. Jag gillar mitt jobb. Det är kanske en del av förklaringen. Ja, jag gör väl någon form av karriär, jag tjänar bra… Men karriär är inget självändamål för mig. Pengar är inget mål heller, jag (vi) skulle klara mig (oss) med mindre.
Vi skulle ha råd att jobba mindre. Våra jobb skulle kunna tillåta oss att jobba mindre.
Ikväll umgicks jag med ett gäng andra mammor. Det var (nästan) bara jag som inte pratade att gå ner i tid. Ja, övriga i sällskapet har också ”bra” jobb. Ni vet, typ marknad, departement, läkare, projektledare, egenföretagare, jurist …
Som sagt, vad är det för fel på mig?
Det är klart som attan att jag VILL vara med mina barn. Men en del av mig känner också att om jag har tillgång till dem ”bara” 1630-19.30 tre dagar i veckan, nästan alla morgonar och hela helgerna så är det bra. Det är lite i underkant, ja, men de timmarna är jag också extremt närvarande. Jag svarar knappt i telefon. Jag kollar inte Facebook. Jag gör få andra saker samtidigt. Timmarna räcker. Faktiskt. Jag känner så.
När jag nu har (någon av) dem i princip dygnet runt förutom de kvällar jag gör egna saker (läs: träning 3 h/veckan, borta efter klockan 19 1-2 gånger i veckan) är jag inte alls lika närvarande. Jag gör annat samtidigt. Det måste jag göra, för att hinna, för att inte glömma mig själv.
Jag menar inte att kvalitet ersätter kvantitet, inte på något sätt. Men ibland kan jag tycka att just NÄRVARO är det viktigaste när man är med sina barn. Sinnesnärvaro, fysisk närvaro, på tå för DEM och inget annat.
Nu när jag är hemma med Max och därmed hämtar klockan 3 känner jag också att timmarna mellan 3 och 5 på vardagarna inte är något att sträva hårt efter. Visst är det underbart med många underfundiga funderingar, med de där dagarna när man rakt igenom har ”stäm”. Jag älskar det. Men det är inte alla dagar. Ofta är de där timmarna bara något man ska igenom, utan bråk och gärna också lyckas få i barnet mat och göra en massa annat nödvändigt (bad, disk, fix, tvätt, spring, lek, kärlek). Kortare sagt så bygger jag inte min relation med mina barn mellan vardagarnas seneftermiddags timmar.
Och sen, varför är det så få pappor som verkligen vill gå ner de där säg 20 procenten? Vill de vara mindre med sina barn? Är de mer rädda för chanserna som går förlorade på jobbet?
Det var för övrigt en annan grej vi var överrens om. Ingen av oss tror att det egentligen skulle sinka våra möjligheter i arbetslivet att gå ner lite i tid (såvida man redan har en fast tjänst som man gör bra).
Varför kvinnorna? Varför alla dessa duktiga tjejer?
(och om ni inte förstått det än så pratar jag absolut inte om tjejerna ikväll utan i generella termer)
En del av mig tror att det kanske handlar mer om en flykt från jobbet än en egentlig vilja att vara med sina barn som är anledningen. Och också ett sätt att hinna med allt annat, och inte just barnen. Markservice, sig själv, … Det blir lätt att säga just att man vill vara en större del av sin barns barndom. I sånt fall borde man ju egentligen ha sitt stora dagisbarn hemma betydligt ofta än man i själva verket har? För att ge ett exempel.
Nej, jag vet verkligen inte och jag sitter inte på något facit. Men jag undrar helt ärligt om något är fel på mig, jag undrar jag vad jag missat. Döljer jag något för mig själv? Och, om jag tycker så annorlunda mot andra, på riktigt, vad ligger då skillnaden i. Varför?
Och innerst inne också vad som gör att vi inte kommit längre… För jämställt är det inte. Är det där min sko klämmer, är jag så j-a angelägen om ett mellan könen rättvist samhälle så jag struntar i mina egna intressen för någon form av norm jag skulle vilja att var just – Normen?
Visst skulle nog de allra flesta människor jobba mindre om de kunde, det är nog såna vi är av naturen. Men vart går linjen som utgör skillnaden, gränsen som gör att vi tjejer går ner i tid för våra barn och så få män. Jag förstår inte. Och… ja… det är kanske något fel på mig. As simple as that.
(Ps. Om jag om några år går ner i tid så behöver ni inte säga ”vad var det jag sa”. För jag har inte sagt att jag vet. Alls.)