Dags för sightseeing igen!
Utflyktsarrangören plockade upp oss imorse med buss, för förd till en strand ca 15 km norr om Motueka där nationalparken Abel Tasman börjar.
Där väntade en båt som kustvägen skulle ta oss förbi hela parken, som alltså handlar om kustlinje – höga berg, vackra stränder. Ett par timmar båt var perfekt för oss, och Max sov i ergon, skönt.
Båt är ett så himla bra sätt att se saker, njutningsfullt!
Sen släpptes vi av och hade siktet inställt påsen tvåtimmarsvandring. Det kändes lagom, tre timmar som häromdagen var verkligen max för barnen tyvärr och nu var det dessutom enkel väg och inte tur och retur med naturligt stopp.
Fast först inledde vi med lunch på stranden. En finfin sådan, grymt god pastasallad med pesto, grönsaker och kryddiga korvar slukade vi alla med god aptit i ett hörn av skugga på den vackra stranden. Bästa uppladdningen!
Vi knatade på bra, och visst var det jobbigt men så himla skönt samtidigt. Max som inte alls skulle sova slocknade överraskande i ergon (han älskar) och sov en timme. Lika bra, båda trivs att bäras men hur länge är ju alltid em chansning…
I mål kom vi efter bara 1,25. Lite för kort nästan. Fast som sagt, det var rätt tufft så när vi såg stranden som var målet var det ändå helt välkommet.
Det innebar ju att vi folk hänga extra länge på stranden i väntan på båthemfärd. Vacker strand, iskallt vatten och badkläderna i packningen fick förbli orörda.
Ja, inte heller Abel Tasman lämnade oss oberörda. Fantastiskt.
Men, om man ska jämföra så var faktiskt Queen Charlottes bättre. Än mer spektakulärt, mindre folk och jippo-känsla.
Men såklart, det här. Inget man vill missa. Nöjda.
