Vilken dag vi hade igår, denna resdag. Det blev en av resans hittills bästa, helt oplanerat.
Fantastiska lunchstoppet har jag ju redan berättat om, och att resan dit gick super nämnde jag också. Landskapet var otroligt gulligt, mest små vingårdar med tillhörande stora fält av odlingar, och runt om ramade höga, gröna berg in världen. Någon slingrande å och vattenfall då och då, konstant en massa betande djur längs vägkant och på böljande kullar.
Efter lunchstoppet – som varade i dryga två timmar – åkte vi vidare mot västkusten. Westport och Greymouth är två små städer som det brukas ta sikte på, men vi hoppade det. Vi hade fått tips av en skön kiwi att istället åka till ett mindre ställe just mitt emellan de två städerna som enligt honom inte hade något speciellt att erbjuda utan var två trötta NZ-städer bland många.
Punakaiki var det han rekommenderade, för en camping med fantastiskt läge, en by med skön stämning och häftiga stenar att kolla på.
Pancake rocks heter stenarna och det just för att de ser ut som att det är pannkakor som är staplade på varandra.
Okej, så dit drog vi. Naturen slog först över mot mer dramatiska berg och forsar, där vi ändå var nöjda eftersom vi nu åkte i dalarna istället för på bergskanterna. Tack för den.
Senare ändrades karaktären mot mer vindpinade slätter, och så öppnade kustlandslapet upp sig. Hur häftigt som helst, havets styrka har aldrig varit mer påtaglig. Med våldsam kraft slog vågor mot långa stränder och ärrade stenar. Mäktigt.
Barnen klarade hela resan och vi satt fram och pratade järnet och njöt av bilturen. Roadtrip när den är som bäst.
Så att åka så långt gick bra, 28 mil avverkade vi igår. Känns som ungefär det dubbla, inte direkt som E4-an hemma där man blinkar bort fem mil.
Campingen var av det enklare slaget, ingen Top Ten direkt. Men klart finaste omgivningen hittills. Och charmig.
Vi tog en promenad till stenarna. Vi hade inte så höga förväntningar på just den attraktionen, men Wow. Hur coolt som helst! Enormt imponerande och häftigt med sina mäktiga formationer som havsvattnet dånade upp genom med regelbundna intervall.
På vägen tillbaka kikade vi sedan in på det enda stället i lilla byn, en enkel taverna. Döm av vår förvåning när stället var hur mysigt som helst. Som H utryckte det, ”som i en utopi, hade man önskat sig ett enda ställe på ett ställe som detta skulle det vara exakt som det här”. Denna lördags seneftermiddag satt locals blandat med turister och drack öl/åt/fikade i en härlig mix och med stämning på topp.
Vi tog en öl och köpte god pasta åt barnen. I bakgrunden sprakade en öppen brasa. Charmigt, ja.
Hyfsat glada var vi också över chansen att slippa campingköket för en dag, underbart välkommen omväxling. Så vi gick hem och fixade iordning barn och bil och lagom till Max skulle sova gick vi tillbaka för middag.
Direkt vi kom in såg vi de hittills trevligaste vi pratat med (i Picton)- ett tyskt par med en ettåring. Så vi drog ihop våra bord och hade en supertrevlig kväll. Topps!
Så, det var en väldigt bra dag men lugn charm i Punakaiki till trots så är det inget ställe man landar i länge (om man inte ger sig på förmodligen bra och relativt icke-turistig trekking i pararoa nationalpark som ligger där). Så idag rullar vi söderut mot Franz Josef glaciär, och hoppas på smidig bilresa också så vi kommer hela vägen till Top Ten-campingen där (en natts otrohet får räcka) och slipper ta in i någon håla på vägen.
