Ni förstår, vi somnade halv 2 inatt. En trevlig kompismiddag som blev sen, mycket att prata om. Som alltid.
Vi är inte sådana småbarnsföräldrar som bara prioriterar sömn och som slår om livet enormt pga barn. Vi tycker det brukar gå bra ändå. Vi är småbarnsföräldrar men jag tycker något i ordet klingar så trist. Man titulerar sig någonting och så gör man sina val helt utifrån det. Liksom, bara utifrån det, från någon påhittad mall kring det. Vi är nog främst oss själva. Självklart går det där med att vara föräldrar före allt och vi anpassar vårt liv efter det – men vi gör liksom inte saker svårare än det är. Jag vill inte svara ”vi är ju smågbarnsföräldrar, så …”
Så ja, för oss får sena middagar gärna hända (framför allt när vi är hemma, väldigt enkelt inte minst med våra vänner som ej har barn och som är så snälla och inte har något emot att vi oftare är hos oss av den anledningen). ”Vi turas om imorgon”, konstaterar vi och så löser det sig.
Men inte som inatt.
Vi la oss som sagt halv 2. Max som sovit sedan 7 började då gnälla till titt som tätt så vi fick gå in och stoppa i nappen och lägga snuttis till rätta. Vid 3 vrålgrinade han helt plötsligt. Och han grinade och skrek i två timmar. Galet. Vi var övertygade om att något var väldigt fel, öroninflammation kanske. Han verkade ha ont. Vid 5 somnade han efter välling (händer aldrig annars att han äter på nätterna!), alvedon, massa bärande och gosande och massa försök till vår säng/sin säng mm. I två timmar!
En timme senare, vid 6, vaknade han åter igen med världens skrik och gråt. Då gjorde vi morgon, för vi orkade inte längre. Även om han var dyngtrött verkligen och hade behövt sova.
Så att humöret hos mig (oss) var lite lagom nere var inte så konstigt kanske efter två timmars sömn…
Vi turades om under morgonen för att orka hyfsat iallafall. Max sov senare en timme vid 9, och vid 11 när han bara gnällt under hela sin vakentid la jag ned honom igen och han somnade på studs och sov i 2,5 timme.
Jag sov nästan lika länge.
I övrigt har han inte alls haft ont på något sätt idag. Visst rinner näsan aningen fortfarande liksom den gjort i två veckor nu, men inte alls i övrigt. Så vad som hände vet jag inte, tänder kanske?
Det slog mig också vilken tur vi egentligen haft. (Har. Peppar peppar). Det här var nog vår värsta natt sedan vi fick barn för snart fyra år sedan. Att inte kunna trösta skrik har knappt aldrig hänt. Vi har aldrig varit på akuten med våra barn (kilovis med peppar peppar), de sover oftast genom nätterna.
Så… hade vi haft sämre nätter/tidigare morgnar/gringare barn som därmed kräver mer energi av oss föräldrar så hade vi nog också snart börjat titulera oss småbarnsföräldrar och släppt mer på resten av livet.
Så dagen idag blev väl lite enligt förutsättningarna.
Är det däremot någon gång vi verkligen är småbarnsföräldrar så är det dagtid på helgerna. Barnens prime time. Och ännu mer med dagen i bagaget så känner jag stor stolthet över det. Över att vi verkligen tycker om att vara med dem, att göra saker som de blir glada av. Att vi alltid, utan tvekan, lägger undan måsten och drar ut i naturen och grillar korv istället.
Idag fick vi fokusera sömn och de fick således en heldag inne, ända till typ 3. Det gör ingen gladare och piggare, direkt. Det är ju lätt att gå omkring och vara trött på och sucka över en gnällig ettåring, men vi idag kammade vi inte direkt några pluspoäng vad gäller att stimulera honom bättre.
Humöret höjdes däremot av att vi kom iväg på trevlig lekdejt på eftermiddagen.
Förutom det går inte dagen till handlingarna som en minnesvärd sådan, direkt. Efter en myskväll i soffan blickar vi nu framåt och hoppas på lite mer positiv energi imorgon!
Såhär gott är det meningen att ungar ska sova. Hela natten!