Åh vad stor hon blir vår lilla tjej! Nu stoppar vi tiden igen, va?
Fast samtidigt… Hur charmigt är det inte med utvecklingen som sker, med formandet av den där härliga lilla personen som pågår och märks så tydligt.
Anledningen till dagens aha-känsla var samtalet jag fick till jobbet vid halv 5-snåret;
”Mamma, kan du ringa till E och fråga om hon vill komma och leka?”.
Hur gulligt?!
Så jag ringde E’s mamma och 10 minuter senare lämnades en glad kompis av här hemma hos Stella, H och lillebror. Sen blev det mat, intensiv lek en timme och sen lite filmtittande innan hon hämtades upp igen. Kvalitet!
Stellas senaste, en glad dinosaurie i solsken under himlen. Jag vet inte vad det är med den här teckningen men jag tycker bara att den är helt ljuvlig. Den har liksom Det på något sätt.