Jag erkänner, jag tycker att det är sjukt ocharmigt att klaga och vara bitter, utan någon egentlig anledning. Att tycka synd om sig själv, att leta fel i tillvaron, att vara missnöjd med något – men inte göra ett dugg för att göra något åt det.
Idag är jag lite ocharmig. 😉
Vi sov rätt länge i förmiddags, vilket var skönt och en aktiv prioritering – men när vi väl masat oss upp allihopa var Max gaaaalet grinig. Så himla jobbig! Han har bökat lite inatt och höll oss vakna (och sig själv) i en timme eller två. Så när vi väl kommit igång så var det bara att lägga ner honom i sängen för att inte bli alldeles totalt (ännu mer) genomgalna av det där gnälljudet och vrålen. Ah, ge mig styrka! Han somnade dock på två röda och nu har vi rullat tummarna i ett par timmar. Stella är nöjd och visst är det lite mysigt, men jag blir sjukt uttråkad när vi inte gör något ordenligt. Vid 3 idag blir det fika-lekdejt följt av middag med samma sällskap – så nu klockan 1 börjar det bli lite väl sent för att göra någon större utsvävning.
Trist, tycker jag. Åk till stan eller nåt, dra och shoppa en sväng (om jag behöver? hell yes!), säger H. Han har så rätt. Och jag får inte tummen ur, har fastnat i neggsvängen. Det händer inte ofta, men idag så.
Kanske blir det bättre om jag fyller på med lite lunch och sen ska vi iallafall ta oss utanför dörren en sväng. När jag tänker efter så blev det inte mycket av den varan igår heller, och frisk luft är kanske det som saknas?
(ja, träning skulle gett lite glada endorfiner men jag hoppar det idag ändå, för imorgon väntar Blodomloppet och jag siktar på milen)