Jag tänkte ett tag att jag nog tagit mig vatten över huvudet. När vi åkte båten över från Sjöstaden till Söder och det blixtrade i huvudet av ljuset (och då regnade det ändå, och jag hade solglasögon på). Hur sjutton tänkte jag att dra iväg med två kids när jag knappt kunde se?
Men väl inne på Spårvägsmuseet blev det bra. Inte jättebra, för lite krävs att man är med och visar upp så de kommer igång med klättrande och lek. Det fanns ingen energi i mig att göra det, under förutsättningarna. Jag ville helst sitta stilla och kisa. Så vi lekte inte konduktör, klättrade ytterst få tåg, såg inte så stora delar av museumet. Men vi gick runt en del och kikade på tåg och bussar (lämpligt att Max lärt sig säga ”biiiil”) och alla bilar och tåg i leksaksmuseet vilket var populärt, och såklart var stora tågbanan intressant en lång stund. Och så åkte vi mini-tunnelbanan.
Rent allmänt blir det verkligen bara roligare och roligare – och enklare – att vara med barnen. De agerar verkligen som syskon nu, visar varandra saker, hjälps åt, tittar på saker tillsammans. Har verkligen utbyte av varandra. Det är så häftigt. Syskon alltså. Is da shit.
