Det är vår, och dags att börja springa! Sägs det iallafall, att alla ska. Kolla in Lofsans och Idas löpskola med mål att alla ska kunna springa 5 km – superbra inspiration till alla!
Jag hängde inte på. Mitt löpsug är inte riktig här än. Eller jo, på ett sätt är det just det. Jag vill ut och kuta, på rena härliga vägar, utan vinterkläder. Och just det sista (översättning: bitterhet över ihållande kyla) har fått mig att fortsatt välja gymmande. Hur mycket jag än älskade vinterns nytillskott i garderoben i form av fodrad Craftjacka och dito tights så vill jag inte se dem mer. Inte ta på dem igen förrän i november. Jag vägrar, helt enkelt.
Sen kan jag ju springa 5 km. Och mer. Faktum är att när jag ikväll gav mig iväg efter en eftermiddag i bilen hem från Småland och det var första ”mysjoggen” sedan i höstas så var känslan inte långt ifrån den i oktober när jag ställde in skorna för säsongen. Jag kände mig stark och lätt, pulsen var väldigt lagom och kroppen klarade utan problem tempot. 7,5 km med ett snitt-tempo på 5,38 var bra med tanke på att rena isbackar på Årstasidan gjorde att jag fick gå flera gånger. Snabbaste kilometrarna pinnade jag på i ner mot 5,08-tempo. Finfint!
Det var riktigt härligt. Och nej, jag hade inte på mig vinterkläderna. 6 plusgrader och sol gjorde att
det räckte med underställströja (Kari Traa), löparväst (Röhnisch) och vanliga tights (Röhnisch anti-shake 7/8-långa) utan något under. Mössfritt.
Att känslan inte var långt ifrån höstformen är ju intressant på ett sätt. Tyder det på att jag tränar fel/för dåligt på somrarna eller att korta intervaller och allmänt bra träning under vintern funkat för att konservera konditionen? Visserligen var ju intervallerna med Lofsan & co för ett par veckor sedan för jävliga, men de är ju också mer pressande i sin karaktär.
Jag stannade efter hälften för att köra styrka på utegymmet vid Eriksdalsbadet. Mysjogg bygger ju inga muskler, sägs det. Förutom marklyft, latsdrag, dips mm så bekantade jag mig med ställningen nedan. Jag har inte chins som mål, men att kunna klättra fram på en sån här några steg, det tycker jag vore coolt! Jag kunde idag hänga mig i första, ta mig till andra men bara nästan landa på tredje. Jag har verkligen att träna på!
Jag körde lite räckhäv också. Hoppa upp, släpp ner. Några gånger gick jag halvvägs ner och direkt upp igen. Det är bra träning för mig, som är en bra bit ifrån att kunna bära upp min egna kroppsvikt. Det skyller jag på en kombination av just den vikten och överkroppens muskler. Vilken skräll va?
Jag kom hem fylld med energi och endorfiner och lyckades tack vare det bada och tvätta håret på båda barnen utan att tappa tålamodet, bara en sån sak!
Peppade iväg Henke gjorde jag också, för han behövde lite endorfiner efter matkaos när jag var ute och njöt den där rundan. Han kom också hem gladare och så. Men hävdade att det var tyngsta rundan ever.
Så det var inte luften som gjorde känslan alltså? Jag tar det som en boost för mig själv. Årstaviken och jag kommer ju umgås ett par gånger i veckan, minst, det närmaste halvåret. Med start på riktigt om en månad eller så.